Intervju Huvudströmmen 2026

Vi bekantade oss med er i Huvudströmmen i mars 2026 då ni lirade på Parken Söder i Stockholm. Det första intrycket vi fick var att ni är ett riktigt fint liveband och att er musik nog bör spisas just live i en trång lokal någonstans ute i det vida landet. Kan ni berätta för dom som inte känner till er, hur det hela började och vilka motivationspunkter ni hade i begynnelsen av bandets födelse?

Huvudströmmen började egentligen som mitt soloprojekt(Dan Liljemalm Bäck - gitarr). Jag hade alltid en dröm om att spela in en skiva med mina egna låtar.Ungefär vid samma tid som jag investerat i utrustning för att kunna spela in, lärde jag känna Adam Jönsson(trummor). Vi jobbade på samma ställe och blev snabbt vänner när vi förstod hur lika vi var i musiksmak, men även mycket annat. Vi ville testa att jamma tillsammans och det klickade direkt, så när jag nämnde att jag ville spela in en skiva sa Adam bara; "Jag ska vara med!".
Det var proggrörelsens ideal och fria lek med alla olika musikstilar som inspirerade mig främst. Bo Hansson är den som gav mig mod att våga göra musik precis hur jag än vill.

Vi blev ett liveband långt senare när vi fick med vår basist, Johan 'Myran' Myrberg. Både Adam och Johan har spelat en del i den lokala scenen, i Sala. Adam hade jag hört redan som tonåring, när han spelade med Kompaniet. Långt innan jag lärde känna honom så tänkte jag att det där är min drömtrummis, så blev drömmen verklig. Myran och Adam spelade lite senare tillsammans i bandet Lejon, så där fick jag höra Johan första gången, och även där fanns en dröm om att han en dag skulle kunna ingå i en elittrupp av musiker som skulle kunna göra guld av mina idéer. Helt otroligt nog föll även den önskan in, trots att jag själv var totalt okänd i alla musikkretsar och aldrig ens spelat en konsert tidigare. Nu känner jag att det händer något speciellt varje gång vi spelar tillsammans, det har blivit en slags energi och atmosfär som är vår egen. Jag är otroligt stolt över att de vill göra mina låtar och det väldigt jämlika, demokratiska samarbetet vi fått till. Även om jag skriver musiken är vi ingenting om vi inte är tillsammans och 100% investerade allihopa.



Er första skiva, "Vad fint ni hade haft det om det inte var för såna som vi!", är ju ett mycket fint hantverk, där ni lyckas få med allt mellan bluesig proggrock till bossanova-rock som vi skulle vilja kalla det för. Lite jazzig frirock kan även skönjas mellan raderna. Hur gick det till när ni samlade ihop låtarna till denna platta? Uppkom de genom spontana jams eller var det en tydlig röd tråd som sammanband alltet?

Låtarna till första skivan kom till på samma sätt som allt jag skriver än idag. Jag sitter med gitarren på sängen och bara spelar. Ett par av låtarna till första plattan var planerade att vara en viss stil, men de andra är tagna ur luften eller kanske genom någon slags kosmisk information, strålad rätt in i min hjärna. Låten "Psychedelic Underground" är dock speciell då den kom till i stunden, helt improviserad. Det är den tagningen som är med på skivan också. Den första tagningen någonsin, ni kan alltså höra låten förlösas i stunden.

Låtnamnen på första plattan antyder att ni har lite kopplingar till 1970-talets proggera med dess underfundiga låtnamnsval. Hur går det till när ni ska namnge era olika stycken? Finns det någon referenspunkt som ni utgår ifrån eller hur går det till egentligen?

Låtnamnen kommer nästan alltid ett tag efter att låten är klar. Kanske vet jag själv mer vad det handlar om när jag fått smälta det hela en stund. Sven i Helvetet och Limögat är namn på byoriginal från min mammas uppväxt, namn som vi alltid hade roligt åt som små. Det kändes passande och lite skojigt att få använda de namnen och ännu mer knyta ihop musiken med något från mitt eget liv. Jag har nästan alltid en tydlig idé om vad musiken betyder och titlarna speglar det, men samtidigt vill jag att lyssnaren själv ska få färdas och meditera på känslan. Titlarna är bara en hint om vad jag tänkt på, men det ska ändå vara fritt att tolka nästan hur man vill.



När man tänker på det vi ibland kallar för "Frirock", så slås vi av att låtarna ibland får ett eget liv, det vill säga att ni i bandet jammar loss på något men ibland så är det låten eller låtarna som även formar er istället för tvärsom. Finns det någon sanning i detta påstående eller hur ser ni på saken från er synvinkel?

Vi spelar alltid hur vi känner för dagen, jag har lite svårt med alla former av regelbundenhet, därför tilltalar improvisation och jazzmusik mig speciellt mycket. Låtarna formas nog mest av vår kapacitet som musiker och som sagt vår magkänsla i stunden. Däremot väljer vi såklart hur vi lägger upp låtlistan för publikens skull, och hur vi tror att folk vill ha det. Det är nog den yttre faktor som nånstans ändå når oss, trots att vi är ganska kompromisslösa. Att låtarna får eget liv och blir nya versioner är både som en slags meditation där vi bara åker med i stunden och vi formas ju på så vis av ljudet som kommer fram. Det är också ett sätt att aldrig göra det tråkigt för oss själva. Det finns heller inga direkta misstag då, vi försöker bara navigera det som händer och låta det bli som det blir.



Eran andra platta, "Andra Strömmningar", har bland annat en låt vid namn "Kaxmörten", där ni briljerar med ett wah-wah-doftande gitarrstuk som får en att tänka på 70-talets rökiga rockklubbar. Om ni själva får berätta hur ni ser på kopplingen mellan första och andra plattan, vad skulle ni då förtälja till era lyssnare?

Andra skivan är något mer proffesionell, där jag har kunnat förverkliga mer av mina musikaliska idéer och blivit ännu lite bättre på att skriva låtar. Musiken har mer ett mörker och en frustration på världen i sig. Första skivan är förstås full av det vemod som ligger djupt i min själ, det finns både mörker och ljus där med, men den är betydligt gladare och full av den spelglädje som fanns i att äntligen få göra sin egen musik utan några pekpinnar. Första skivan ville jag göra så 'live' som möjligt, med väldigt få overdubs eller pålägg. Gitarren är inte ens dubblad som ju är standard annars. Andra skivan är mer av ett renodlat studioalbum, även om jag och Adam alltid spelade in grunderna live och tillsammans.



Hur ser ni själva på 1970-talets så kallade hippie och proggrörelse? Vilka associationer får ni?

Proggrörelsen är allt för mig, jag ser det här bandet som en hyllning till alla de hjältar som kom före. Det är också ämnat som en fortsättning på musikrörelsen, det tycker jag märks tydligt på vårat nära sammarbete med Den Hemliga Musiken. Vi är alla politiskt engagerade och även fast vi spelar instrumentalmusik snackar vi gärna om sånt vi tänker på med publiken. Dock utan att försöka predika och skriva folk på näsan, det är en liten nypa stand-up nästan, som vi vill bjuda på mellan låtarna. Humor är nog ett bra sätt att avdramatisera även de allvarligaste ämnen och det har fungerat väldigt bra under våra konserter hittills. Det är en helhet som artist och människa, som vi lärt oss från proggen.


Vi brukar ganska ofta fråga banden vi intervjuar vilka band och artister som de skulle bjuda in om de skulle arrangera en egen musikfestival? Således så frågar vi även vilka just ni skulle bjuda in och varför? Skulle festivalen till exempel ha ett övergripande tema eller skulle olika typer av band vara aktuella?

Om vi får drömma fritt om en festival i vår egen regi hade jag först och främst velat ge rum åt musiker som är osignerade eller i alla fall mindre uppmärksammade, som jag tycker är genuint bra. De banden ska få stå på samma scen med andra större namn som jag ser upp till. Kebnekajse eller Dungen hade ju varit fantastiskt, och förstås massa andra band som inte finns längre. Det hade gärna fått spreta en del i stil, men att alla delar vissa grundläggande och proggiga värderingar hade varit ett krav. Helst hade intäkterna fått gå till välgörenhet, även om pengar åt musiker nästan är välgörenhet det med. Temat blir således solidaritet, mellan oss musiker och med människan i stort.



Många av era låtar är över det som riksradiokanalerna skulle kalla för "3-minuters-sträcket". Just detta diggar vi mycket med er och man får chansen att drömma sig iväg i era drömska och dimmiga rocklandskap. Man får en slags inre frid och man känner sig väldigt avslappnad efter att ha lyssnat igenom en skiva med er. Brukar ni själva lyssna igenom era egna plattor och vilka känslor får ni i sådana fall?

Vi får ofta höra att vår musik tar folk på en resa, och att det blir som en slags meditation eller trip. Det är ju lite så låtarna blir till också när de kommer djupt inifrån någonstans. Personligen lyssnar jag aldrig på skivorna, vi spelar genom låtarna så pass ofta och jag vill att vi ska tolka dem fritt. Vår musik är i ständig rörelse och jag känner själv hur jag blir en skickligare gitarrist för varje konsert vi spelar. Låtarna har aldrig egentligen en färdig form skriven i sten. Tanken är att de ska få vara grunder vi utgår från men som kan bli vad som helst med tiden. Albumen är som ett tidsdokument över hur vi var och lät just då, men vi rör oss framåt hela tiden. Första gången jag lyssnade på första skivan, när den var klar, föll jag i tårar. Jag hade fångat in mitt känsloliv i musiken långt starkare än jag var beredd på. Jag tror albumen är för våra lyssnare och konserterna är för oss i bandet och för publiken på samma gång. Att det hela tiden blir något lite annorlunda. Det viktiga är att vi spelar hur vi känner i stunden och kan förmedla det till den som hör på, och då får låtarna inte ha en allt för bestämd form. Därför lyssnar jag aldrig på skivorna själv.


Vi är ju musiker själva och har hållit på med musikens olika former i över 30 år. Om ni inte hade lirat eran patenterade frirock, vilken form eller skepnad hade er musik då antagit tror ni? Vilka typ av musik skulle ni gärna vilja ge er på i framtiden och varför?

Vi har ju definitivt en grund i rockmusiken men samtidigt är vi inte rädda för att ta oss an någon genre. Jag sa halvt på skämt till grabbarna, att innan vi dör ska vi gått igenom alla musikstilar. Så poängen med Huvudströmmen är att allt ska kunna få plats i det här bandet, just så som proggrörelsen var så bred.
Skulle jag spela något annat hade det nog blivit jazzfusion, soul eller afrobeat. I framtiden ska vi nog ge oss på en punklåt, något elektroniskt med massa synthesizers eller lite reggae. Alla de sakerna har vi nån gång, i olika utsträckning, experimenterat med och det finns definitivt något att hämta i alla genrer.



Det är nästan ofrånkomligt att inte ta upp hur vår värld ter sig just nu. Polariseringen växer för varje dag känns det ibland som och när man trodde att man hört och sett det värsta så händer något ännu mera otäckt. Använder ni musiken för att bearbeta allt detta eller påverkar omvärlden er inget alls rent musikaliskt och som människor?

Vi är extremt påverkade av vår omvärld och när vi ses och repar är det lika viktigt att diskutera & umgås, som det är att spela musik. Vi har en stor trygghet i varandra och hjälps åt att få klarhet i allt hemskt som pågår. De samtal som sker i vår replokal eller ibland på scen, är en del av vårat politiska arbete. Vi är noga med att lyfta frågor med dem i vår närhet och de vi stöter på runt om. Det är viktigt att alla människor tar ansvar för världen vi lever i, hur man än väljer att göra det. Vi har ofta funderingar kring hur vi kan göra mer, men utan att det blir för mycket. Just nu håller jag faktiskt på med en låt som har en kort, politisk text. Den som känner proggrörelsen kan ju snabbt räkna ut var vi står, så det är ingen hemlighet. Oftast har jag dock gjort mer uppenbara politiska kommentarer genom de målningar och kollage jag delat på sociala medier. Jag vill inte predika för någon, kanske inte ens försöka omvända någon, utan istället bara stärka folk i tanken på att göra gott och handla rätt. Även om allt det där är lättare sagt än gjort och snabbt blir ganska snårigt. Grunden är enkel dock, var en god människa.

Om ni skulle få drömma fritt...vilka länder skulle ni vilja besöka och spela er musik för och varför då?

Vi skulle gärna åka till Japan såklart, de har väldigt dedikerade fans och jag tror att vi skulle kunna göra mycket för en publik med sådant engagemang. Jag har också en stark kärlek till Finland, dit vill jag absolut. Nigeria är ett favoritland när det kommer till musik, det hade varit otroligt mäktigt att fått stå på samma scen där Fela Kuti en gång stått. Här i Sverige har jag ett favoritställe också. Fasching har bjudit mig på några av mitt livs starkaste musikupplevelser, det är alltid bra bokningar, bra publik och bra ljud därinne. Brasilien är ett otroligt musikland som också förtjänar ett gediget besök.


Måste bara få fråga lite kring sista spåret på eran andra platta som går under namnet "Djupt Vatten". den sticker ut med sitt akustiska arrangemang och sången som bryter av lite från era andra låtar. Är denna typ av låt något som ni vill fortsätta att utforska på kommande skivor?

Djupt Vatten är väl lite av ett misslyckat experiment. Jag ville inte fastna i produktionen dock, så jag släppte den när jag kände att mina kunskaper inte kunde ta låten längre. Den var ändå tillräckligt intressant för att komma med, jag ser ju som sagt inte albumen som ett avslutat kapitel och det var bara så låten blev under den här tiden. Jag skulle gärna göra om den med en kvinnlig gästartist som får sjunga den och ta fram ett arrangemang som kan göra låten lite mer rättvisa. Det kändes dock bra att få fram den texten som är ett litet fönster in i förtvivlade tankar sent om natten. Det är ju också något som bryter med nästan allt annat vi gjort och bevisar på ett sätt att vi inte är rädda varken för misstag eller för att våga sträcka oss ut på okänd mark.



När ni inte spelar musik, hur ser då en vanlig dag i livet ut för er? Har ni andra projekt eller hobbys?

När vi inte spelar musik så lyssnar vi på musik. Det är våra liv i mångt och mycket. Adam är en stor filmfantast och dessutom en fena på mode och design, Myran är väldigt händig och har alltid något projekt på gång hemma. Vi är alltid med i nyhetsflödet och intresserar oss för omvärlden, det har vi gemensamt. Matlagning är en annan grej vi alla gillar mycket. Sen att vistas i skog och mark, det är något vi hämtar styrka ifrån. Till vardags är jag vikarie som personlig assistent, Johan är guide i silvergruvan, här i Sala och Adam jobbar också lite som assistent. Dock så är vi alla tre nyfikna människor som gärna lär oss om allt, som exempelvis historia eller filosofi.


Till sist, vilka drömmar har ni för resten av 2026 och för den framtid som komma skall? Har ni några planer vad gäller live-biten och kommande plattor?

Resten av 2026 kommer bli först och främst inspelning av tredje skivan, som dessutom ska pressas på vinyl. Personen som ska vara vår tekniker & producent vid inspelningen, har dock varit på europaturné med sitt band hela sommaren, så allt har stått lite stilla i just det avseendet. Jag skriver dock ny musik löpande hela tiden och vi har så mycket nytt material att repa in, så jag har sparat alla konsertbokningar till hösten. Vi hoppas att kunna besöka städer lite längre från mellansverige också, det börjar bli dags att besöka till exempel Göteborg, Umeå och Malmö. Det är dock ett ganska stort projekt så vi får se vad som går att lösa. Närmst är 15e Augusti på Gammelgården i Borlänge, tillsammans med många sköna band. Wasa Express, Gunget, Gröten och Hemliga Musiken, för att nämna några!


Stort tack Huvudströmmen för att ni tog er tid att svara på våra kluriga frågor! Vi önskar er allt gott och hoppas att ni får fortsätta att rocka och växa i den alternativa rockens värld!

Vi i Huvudströmmen tackar för att vi fick komma till tals och uppskattar att ni verkligen gjort er research inför frågorna. Det värmer otroligt i hjärtat att få dela våra tankar med er och läsarna. Tack också för alla fina ord och beröm!

 

För mera info om Huvudströmmen, se gärna:

https://www.instagram.com/huvudstrommen/

E-post: huvudstrommen AT gmail.com 

https://huvudstrommen.bandcamp.com/