Gösta Berlings Saga
Gösta Berlings Saga trollbinder sina lyssnare med instrumentala rockbitar som växer och utvecklas varje gång man spisar deras eminenta musik. Det vore tjänstefel av oss att inte uppmärksamma bandet då de närmar sig 20 år i musikens tjänst. Alex Skepp samt sidekicken Erik Lundkvist var trevliga och svarade mycket tänkvärt på våra frågor:
Först av allt, hur är dagsformen hos er så här i slutet av 2025?
Dagsformen känns riktigt bra just nu. Vi har nytt material som fortfarande bidrar till förhöjda endorfinnivåer, vi har blivit bättre live under året och 2026 har potential att bli något alldeles extra. Så, allt är mycket bra, tack.
Om man räknar från det att ni släppte eran debutplatta, ”Tid är ljud”, så är det snart 20 år som bandet har existerat. Ni hade även ett projekt kallat för Pelikaan mellan 2000 och 2004. Räknar ni själva 2026 som jubileum eller känns det som att ni hållit på längre än så? Vilka reflektioner får ni?
Om jag minns rätt så bytte vi namn i samband med att vi först hade tagit in Gabbe på bas och sedan Mathias Danielsson på gitarr. Det kändes som att vi hade fixat ett komplett band och därför kändes det rätt att börja om med något gemensamt som alla kunde känna sig som en del av. Så 2000-2004 var mest en slags uppstartsperiod - ett slags sökande efter vad vi ville hålla på med. Och när jag tänker efter, så är det ju i och för sig ingen som helst skillnad mot hur det är nu - vi söker ju fortfarande efter vad vi vill göra för slags musik. Inget har förändrats på 20 år, tydligen.
Det är ärligt talat jäkligt svårt att reflektera kring saker när man har varit så nära något så pass länge. Så jag tror att jag tar mig den kreativa friheten att bjuda in Erik Lundkvist till den här intervjun, som en liten sidekick. Han känner oss nog bättre än vad vi själva gör - han bokade vår första spelning, han körde minibuss åt oss i begynnelsen och han var den första utanför bandet som hörde ‘Forever Now’ i sin helhet, så han har bra koll. Han är dessutom extremt ärlig och lagom cynisk.
Erik: GBS har hållit på så länge att de inte vet hur det är att inte spela med varandra. Ser man det utifrån känns det som att alla byten av medlemmar har gett nytt blod till bandet. När Einar kom in på gitarr 2007 gick soundet från rätt traditionellt till att bli extra allt på många sätt och när Rasmus och Jesper (2017 & 2019) kom in var det nog också behövligt för att både få ny energi och nya idéer. Men faktum kvarstår, jag tror att Alex, David och Gabbe vet att det inte kommer bli bättre att spela med någon annan, knappast roligare heller.
Om vi hoppar från dåtid till nutid och den samtid vi lever i just nu, så släppte ni i år en grym platta vid namn ”Forever now”. Nu när den varit ute ett bra tag, vilka associationer och tankar får ni när försöker beskriva den och finns det något nytt som ni upptäcker med plattan, så här ett tag senare?
Vi påbörjade skrivandet och inspelningarna redan 2020 under pandemin, när vi inte kunde spela live med 'Konkret Musik' som vi precis hade släppt. Luften gick ur oss en hel del, såklart. Därefter följde fyra år av flera sorger på ett personligt plan, men också tilltagande energi och fokus på skivan. Vi plöjde ner enorma mängder tid för att få den att bli exakt som vi ville. Vi bestämde oss för att skriva, producera, mixa och spela in allt själva – vilket är kostsamt på flera sätt. Men vi fixade det.
Associationerna till skivan just nu är lite som ett metaperspektiv på själva skivans tema – att hitta ett ögonblick i nuet att hålla fast vid. För mig känns till och med musiken på den där skivan som något jag nästan fysiskt kan hålla i med händerna. Det som känns nytt så här i efterhand är hur själva skapandeprocessen blev en manifestation av temat: vi sökte efter dessa ögonblick samtidigt som vi skapade dem.
Musik är ju något som kan upplevas med många sinnen, men kanske främst då med öronen…hur skulle ni beskriva er musik kortfattat för en utomjording som kanske inte har våra mänskliga sinnen?
Svårt. För just en utomjording kanske till och med omöjligt. Jag tror att de skulle gilla det vi gör, men jag måste passa bollen till Erik igen tror jag.
Erik: Om jag skulle beskriva GBS för nån som aldrig hört musiken skulle jag nog säga att de lyckas med något som är ganska unikt - de spelar instrumental musik som har en ganska tydlig utgångspunkt i progressiv rock men gör det på ett sätt att så många fler tycker om det. Det blir rätt tydligt när man går på en GBS-spelning och ser publiken, som är en salig blandning av människor med olika smak och ingångar till musiken.
Vi brukar även ibland spela in de band vi intervjuar…främst då i livesammanhang. Hur upplever ni att framföra era låtar live kontra att spela in en platta i studion? Vad gör er lyckligast?
Att göra musik i studion är personligen bland det bästa jag vet. Det kan gå så otroligt snabbt från att inte ha nån feeling alls, till att en knut släpper och man har en färdig låt som man för bara ett ögonblick sedan inte ens visste kunde existera. Men ofta spelar vi in saker var för sig och det kan bli lite kliniskt. Det är inte så mycket feeling, utan mer ett löfte om framtida feeling.
Att spela live är en annan femma. Det är en ganska lång uppförsbacke med mycket repande och bärande av tunga instrument och sen en rejäl dos nervositet (som brukar kunna få en slags magisk osäkerhetsmultiplikator per bandmedlem). Men. I nittionio procent av fallen så får vi sjukt bra respons efteråt och då blir man hooked på att spela live. Dessutom repar vi nog mer än de flesta, just för att hitta känslan där vi alla fem känner det samtidigt. Så känslan sitter tveklöst i att spela tillsammans.
För att citera Erik: “Jag tror inte jag hört en Göstalåt som är bättre på skiva än den är live”. Jag tror han har rätt.
På tal om live…ni har ju spelat väldigt länge nu…om ni jämför med när ni började att lira ute och nu under det senaste året…vad har förändrats mest och finns det några likheter om vi även hoppar in i tidsmaskinen?
Under åren när vi började spela live så spelade vi ibland på klubbar och kaféer i Stockholm tillsammans med andra nya band. Det kunde t ex vara en kväll på det som nu är Debaser, där åtta band lirade i följd. Jag vet inte om sånt händer lika ofta nu för tiden, även om det finns ställen som kör mindre band. Fast å andra sidan har ju saker förändrats i största allmänhet - kidsen spelar inte lika mycket rawk numera och publiken kräver ju inte ett gitarrsolo till sin fatöl på krogen längre (tack och lov). Som band har vi skärpt till oss lite också. Vi ser varje spelning som nåt som vi behöver göra vårt bästa inför och vi repar mer uppstyrt och försöker skapa en stund som folk kan ta med sig hem, i minnet. Vi har labbat lite under året med att ha på oss scenkläder. Vi vet fortfarande inte om vi älskar det (Erik hatar det), men vi måste testa.
Ni fokuserar ju mest på de instrumentala bitarna i eran eminenta musik…men, när ni skapar musiken…hur vet ni då när ni är något bra på spåren? Går ni på magkänsla eller hur gör ni?
Hundra procent magkänsla. Oftast tar någon med sig ett riff som vi labbar runt med och testar olika varianter av. Vi vet att vi har hittat rätt när vi inte riktigt vill sluta spela riffet och i de bästa fallen (som t ex sista refrängen på titelspåret från nya skivan) så börjar jag ibland skratta högt för att det låter så otroligt härligt. Vi tänker nog att om vi diggar det, så är det nog inte osannolikt att någon annan också gör det. Men jag vet att Erik har en ganska opolerad sanning att säga om saken. Erik?
Erik: GBS följer Alex hyfsat föränderliga magkänsla till ca 60 procent. Eftersom Gabbe är konflikträdd och resten inte ser problemet i att spela in alla låtar minst tre gånger trots att de låter likadant så kan processen bli ganska långsam. Vilket är sjukt fascinerande eftersom GBS är det enda bandet som haft en fast reptid en gång i veckan de senaste tjugofem åren. Men sen tycker de inte lika, det är nog också det som gör musiken intressant - att försöka hitta något alla känner att de kan stå bakom.
Nu till en favoritfråga som vi ibland ställer till de band som vi intervjuar…vilka band och artister skulle ni bjuda in om ni skulle arrangera er egna festival och varför?
Vi har en ganska bred smak i bandet och det vi gillar överlappar inte alltid, så på klassiskt konfliktoroligt GBS-manér så tror jag att mest intressanta skulle bli en festival med sex scener - en varsin där varje person får kurera innehållet (på min skulle det nog mest vara stökig elektronisk musik) och en gemensam där vi tar in våra favvoband (Cardiacs headlinar) och som hemlig gäst tar vi in Miles Davis mumie.
Vi lever ju i en ganska så polariserad värld just nu, där man knappt vet vad som är vad. Det bråkas inom politiken mellan vänster och högerfalanger, samtidigt som i vissa delar av världen så verkar allt samlas i en ”mittfåra”…hur upplever ni detta fenomen och påverkar det erat musikskapande på något vis? Eller är musiken en flykt för er från allt det här som pågår?
Mitt tjugo år yngre och mer politiskt tvärsäkra jag hade inte varit imponerad av mitt svar anno 2025, men ofta så känner jag att det bästa som vi vanliga dödliga kan göra är att skapa och hitta små stunder av något som känns viktigt och värdefullt, för om man försöker mejka sense av allt som händer i världen så blir det snabbt väldigt svårt och väldigt mörkt. Jag var för ung för att förstå något av det som hände under Thatcher-eran, men jag hörde ofta om det under tonåren - att politiken i Storbritannien på 80-talet skapade en kulturell motreaktion som exploderade av energi och vilja att göra samhället bättre. Det känns svåruppnåeligt nu när allt är så fragmenterat och när det finns tusen små kreativa bubblor som sällan eller aldrig möts.
Vi börjar närma oss slutet för denna gång…har ni några sista reflektioner eller tankar ni vill dela med er av till läsarna och lyssnarna?
För att rädda mitt föregående svar en smula så kanske jag kan avsluta med att försöka ingjuta lite hopp ändå. Jag vet att jag vill göra vår nästa skiva mer maxad och mer riskbenägen, för att använda ett språk värdigt en medelålders man (och jag vet att Erik håller med mig om att det är rätt väg framåt).
Jag älskar att se andra bara köra på och göra det som känns rätt, utan att ta hänsyn till om det kommer sälja eller inte. Strunta i att göra marknadsplaner, riskbedömningar och att fatta strategiska beslut om du håller på med kultur och konst. Kör bara. Oftare. Mer. Stökigare. Det blir roligare och sannolikheten kommer öka att det gör avtryck på riktigt - och att världen kanske blir lite bättre i slutändan.
Tack!
Kommentarer
Skicka en kommentar