Webstrarna

Först av allt, hur är läget med Webstrarna anno 2023?

Förvånansvärt bra. 2023—vem kunde tro det, att vi skulle ses igen och göra musik och att det är lika roligt som 1991, 1992, 1985, 1989, faktiskt på många sätt roligare eftersom inget skivbolag är inblandat med sura kommenterar om att ”det där låter dyrt” så fort vi ville göra något spännande och experimentera. De överstora studiornas taxametrar tickade obönhörligt och visst förstår vi oron, skivor behövde sälja, men hade nu Sonet signat Webstrarna, så fick de också finna sig i att det gick annorlunda till. Det var ju därför vi var där, inte för att låta som Suzzies Orkester, Jerry Williams eller U2, som det outtalade önskemålet tycktes vara. Idag är klimatet mycket mer hälsosamt för popmusiken som kan flöda fritt och enkelt. Vi arbetar i egen studio, inga dyra kostnader, bara direktkontakt mellan idéer och studion. Jan Lundkvist är den musikaliske, de flinke, den skicklige. Han ”producerar” med oss andra i soffor och stolar, gruffande eller jublande. Så - på det hela taget: Webstrarna mår fint, vi ses då och då.

Vi gör det vill vill göra. Försöker överraska oss själva, ha roligt. Kul om några andra tycker om det.

  

 

Mitt första minne av Webstrarna var då jag spelade in ”Moln På Marken” från radion på ett gammalt kassettband. För att slippa rewinda kassetten efter att låten var slut så kom jag på den geniala tanken att varje gång låten spelades på radion, så skulle jag spela in låten igen och igen så att jag till slut hade 30 minuter av ”Moln På Marken” i ett sträck. Jag minns att jag tyckte att låten var en ren fullträff till poplåt och det bästa jag hört sedan Guns´ N Roses. Vilka minnen väcker ”Moln På Marken” hos er så här närmare 30 år senare?

Underbart! Det är sådant som rör oss i hjärtat. Att någon har gillat det vi gjorde, att det uppstod kontakt. Att ”tjejlyssna” 1000 gånger på en låt, det är rätta takter! Då betyder den något. Jag gör det fortfarande då och då, senast på Steve Lacys Bad Habit, Rozi Plains Agreeing for two och Blurs The Narcissist.

Nu kom jag visst ifrån ämnet…Moln på Marken - lustigt nog är den något av ett beställningsverk. Sonet ”hörde ingen singel” i de låtar vi spelat in 1991-92. Vi fick hemläxa. Jag minns att jag skrev melodin och ackorden i en fåtölj med rött sammetstyg i en skruttig, hyrd villa på Utsiktsvägen i Näsby Park. Demotapen med Moln på marken fick tummen upp på skivbolaget några veckor senare och blev så småningom en radiohit för Webstrarna. Kanske den låt som folk minns mest. För mig har den därför en speciell plats i hjärtat.

 

 

På tal om ”Moln På Marken”, så känns videon till låten lite psykedelisk i sitt intro. Var det något som ni eftersträvade eller var det bara så det blev?

Jo, det är nog som Ola minns, det var lågbudget, improvisation, småsoppig videoteknik, men en snygg klippning. Introt har en drömsk känsla, vi ville att bilderna skulle förstärka den. Det specialla syntljudet hittade producenten Kristoffer Wallman i sin trogna Oscar-synt. Jag älskar att introt innehåller det speciella spräckiga ljudet av ett J 35 Draken-plan, ett buller som präglade alla oss kalla kriget-kids som växte upp vid överaktiva flygbaser.

 

Om vi tar oss an ”Moln På Marken” på ett rent textmässigt sett vad kan ni förtälja om den? Är den ett utryck för en frihetskänsla eller har vi misstolkat det hela?

När jag skev låten var det vemodig sensommar, molnen drev förbi och jag vilje följa med dem bort. Nånstans i bakhuvudet låg Baudelairs dikt Främlingen, om ”de underbara molnen” som det enda som går att älska. Alltså: En text om vardagar, dagdrömma, flyktkänslor och tidens gång. Happy-sad, som i den bästa popmusiken. Molnen ser allt vi människor gör, de fanns här innan oss och är kvar när vi är borta från planeten, nåt vi jobbar bra på med just nu…

Jag gillar sticktexten som knappt hörs:

Ni såg hur vi kom till världen

Ni har sett hur vu lyckades och dog

Ni har sett alla slakter och misstag

NI ser ut som om ingenting har hänt

Ber om regn, ber om regn

Innan oss: bara moln

Efter oss: bara moln

 

Ni bildades för en massa himla år sedan, närmare bestämt 1985 i Uppsala. Spelade ni mycket på det kultomtalade konsertstället Barowiak i början av er karriär? Vad betydde Uppsala för er då?

 Barowiak var vår hemmaarena, vi återvände dit hela tiden. Där kunde vi bygga våra fantasier på scen. Det var spektakulära spelningar, ofta på olika ambitiösa teman. ”Gruvspelningen”, ”Sjömansspelningen”, ”Siciliasnaka hästhandlare” mm mm. Vi lade nog mer energi på komplexa scenbyggen och kostumer än på att repa låtarna. Vi körde även Websterdisco där under några år, roligt hysteriska kvällar. Uppsala med sina nationer hade många scener. Där fanns också den legendariska musikpuben Rackis, numera försvunnen. Där spelade Webstrarna ett antal gånger, i olika kostymer. Vi var teatrala, ett Prince-diggande showband på flera sätt, samtidgt indieaviga. Visst, ironi fanns där, vi misstrodde bredbenta ”äkta känslor” i rockmusiken. Det var en cocktail som vissa hade problem med och kallade oss ”studentikosa” bara för att vi kom från Uppsala. Det handlade aldrig om det, utan om att lyfta popmusiken dit den inte varit förut, att underhålla, ha roligt, överraska.

 

 

En annan av många fina låtar ni gjort genom åren är ”Vänner För Livet”. Hur kom det sig att ni fick med Olle Ljungström på den låten?

Som Ola säger: vi var sedan gammalt fascinerade av Olle Ljungström som var den ultimata svenska popstjärnan. Men han hade försvunnit. Vi såg honom skymta här och där i Stockholm, vi hörde rykten och skvaller. Det var lite oklart exakt hur idén om en låt med Olle dök upp. Jag skrev melodin och byggde texten utifrån snuttar från Reeperbahn-låtar. Vi sände låten till Olle, ”vill du sjunga med oss?”. Han gillade den.

Vi hämtade upp honom på en reklambyrå där han satt och skrev copytext om Philadelphia-ost, gick ut och drack öl och bekantade oss, blev vänner i livet. Inspelningen är i stort sett första tagningen. Olle och jag sjöng samtidigt i Studio 3:s stora rum. Vi hade passerat Systemet på vägen till studion, för Olle ville ha stöd av en kasse öl. Han är med i videon till låten och joinade oss sen på vår turné 1992. Sedan fick han fart och ville bli popmusiker igen, började skriva låtar med Heinz…

 

 

En liten drömsk fråga…Om ni skulle få arrangera er egen festival, vilka artister och band skulle ni då bjuda in? Det kan vara både de som är med oss just nu men även de som redan befinner sig i Himmelen.

Oj oj…det är svindlande. En festival i himlen med alla möjliga legendarer.

Jag skulle vilja se Hall & Oates, cirka 1976 när de var som bäst. Chic och Sister Sladge 1979-80-perioden. Roxy Music cirka 1973-74, vita smokingperioden. A-ha i en junikväll. Smokie Robinson & The Miracles cirka 1963 - ja, en hel bunt Motown-band från de åren på en scen, Många helt okända band som just börjat - på stora scener. Jarvis Cocker på en liten scen i utkanten. Jag skulle bjuda in Wings anno 1972, då de var riktigt råa. David Bowie Thin White Duke-perioden. Robert Wyatt med några roliga skäggiga proggmusiker, Kate Bush 1979. Sparks och Divine Comedy, såklart. Fleetwood Mac 1976. En vild Elvis på ett lastbilsflak 1956 tillsammans med en arg ung Eminem. Kraftwerk från 1978. The Pop Group i randiga tröjor anno 1979. The Slits. Simple Minds från 1980, när de var på väg upp. The Associates vid samma tid, med en hyperaktiv Billy MacKenzie. Saint Etienne kunde få avsluta en kväll. Lily Allen. Led Zeppelin 1972. Rory Gallagher 1973.

En dag skulle öppnas av en brunnsorkester i en paviljong. Ohm-pa. ohm-pa. Jag vill se Fats Waller (cirka 1935) med band på stora scenen. YMO och Public Servce Broadcasting avslutar en kväll.

Bryan Ferry Orchestra (utan Ferry) framför låtar av Lana Del Rey, från The Great Gatsby mm.

En kväll skulle förvandlas till ett gigantiskt northen soul-dansgolv. Några technoband från Estland. Status Quo (1974) på stor scen. Man 1000 (hårt synt-fantasigrupp i flygvärdinneuniformer) på största scenen. Clowner och eldslukare förbjudna, men i mitten en kopia av restaurangen Paradiset på Stockholmsutställningen 1930, många glassbilar, knäppa gatukök, rullande bibliotek, föreläsningar, skateramp, en flygshow med Draken-plan kl 12 på finaldagen. Och såklart drivande moln, drivande moln…

 

Vad föredrar ni, att spela live eller att spela in i studion? Vilket skapar mest nerv?

I början av ett bands historia är konserter det viktigaste sättet att finnas till. Vill ut, vill upp, vill höras. På en scen brukar det bli roligt, då tar musiken över (i bästa fall). Men all logistik och väntan runt konserterna - förutom resandet - är trist och segt i upprepning. Med tiden blir det studion som är det stora äventyret, där något händer på allvar, som inte är upprepning, där musiken lyfter eller kraschar.

 

Ni gjorde en snabb engångs-comeback 2005. Ni släppte skivan ”Tejp” samt gjorde en spelning på Strand i Stockholm. Hur kändes det så här i efterhand?

En seger över tvivlet som kommer med åren. Det blev roligt just för att vi gjorde något som var nytt också för oss: vi spelade bara obskyra låtar vi inte hade spelat på 20 år. VI fick lära oss dem igen, lära oss ett sätt att spela som vi hade glömt. Det var som om vi spelade ett annat bands musik. Det gjorde att vi fick stå på tå. Vi slapp upprepa våra kända låtar. Vi lät istället Pontus Holmgren mfl. spela Moln på marken och andra hits och floppar. Vi upptäckte en ny och yngre publik som vi inte haft förut. Det var mycket fint.

 

 

På tal om nutid…2021 så gjorde ni ett projekt där tanken var att ni skulle släppa en låt i månaden under ett år. Hur gick det med den saken och vilken respons fick ni på de nya låtarna?

Vi började repa och spela in igen efter 26 år. Superkul, idéerna flödade. Men en låt? En ep? Ett album? Ett trippelalbum? Hur skulle vi presentera ny Webstermusik på en musikmarknad som var annorlunda från när vi slutade. Inget skivbolag som behövde tjäna pengar. Inte vim heller. Skönt.

Vi gav oss ett beting: en ny låt i månaden, släng ut den på Spottan. Ingen krångel. Bara direkt aktion, som att diska eller snickra. Det där praktiska: att göra något och göra det snabbt och fokuserat och ha roligt på vårt speciella Webster-vis. Vi skrattar, ofta ett kvalitetstecken. Rörande när någon tycker om det vi gör, som om vi vore ett popband på riktigt. Att vara mitt i det kan kännas overkligt. Låtar vi ägnar massor av tid åt, kan slinka bort och försvinna i det stora bruset. Det gör inte så mycket, men vi vet att vi gjort dem. De finns där. Så är det nog för de flesta popband…att arbeta mellan total närvaro och glömska.

 

Om vi blickar in i en snar framtid, vad har ni på tapeten vad gäller Webstrarna?

Som sagt: vi finns här, in och ut i tystnader och aktivitet. Tänker på annat, drömmer om låtar, skriver låtar, glömmer dem, gör klart dem. Det finns mycket annat att göra och tiden går snabbt. IPhone fylld med skisser. Det finns säkert 10-15 färdiga låtar att ta tag i och göra till Webster-musik, om vi vill. Vilka blir vi i morgon? Vi drömmer om ett dubbelalbum - har alltid gjort sedan White album - och det ska vi väl hinna med.

 

 

För oss som är inbitna konsertbesökare, så undrar vi förstås om det kommer finnas en chans att få se er live igen?

Jag (Petter) har dubbla känslor inför att ”uppträda”, någonstans längtar jag efter det, oftast inte. Många frågar: ”När ska ni spela live?”, som om inget annat sätt finns för ett popband, det är nån slags obligatorium och det vrider jag mig ur. Havin’ said that…kanske kan vi i framtiden göra musik som vi vill lyfta ut från vår bubbla, upp på scenen. Allt är möjligt. Vi har repat låtar nyligen, det var kul, men det lät si så där. Jag ser oss göra en hård och obskyr syntkonsert på en liten klubb. Men ALDRIG kliva in på nostalgiscenerna, köra hela album etc, ”Minns ni den här…” Det är idag som om halva musikkulturen är besatt av det förflutna, popmusik har blivit som tjatiga lumparminnen.

 

Innan vi rundar av för den här gången, så ska ni få välja fem låtar som betytt mest för er genom årens lopp. Vilka låtar väljer ni och varför?

Supersvårt…det är ju olika världsbästa låtar varje dag. Olas val är all time classics för oss alla.

Kan jag tillägga Waterloo Sunset med Kinks, Martha My Dear med Beatles, Whole Lotta Love med Zeppelin, Rich Girl med Hall & Oates, A-ha:s Take on Me, Enjoy The Silence med Depeche, Tonight We Fly med Divine Comedy….Självklara låtar som definerade popmusiken och sedan utvecklade den. Att motivera dem en och en blir för långt…