Kungens Män
Det svenska bandet, Kungens Män, har varit på vår radar ett bra tag nu. I början av 2025 så lyckades vi äntligen få iväg ett gäng frågor till Mikael Tuominen, som bland annat spelar gitarr i bandet. Här följer Mickes eminenta svar:
Först av allt, hur har det nya året börjat?
Det har börjat alldeles utmärkt, tack! Ägnar de första dagarna på året bland annat med att sitta och mixa lite nya grejer. Eller rättare sagt, material inspelat 2023 och framåt.
Bandet startade sin bana runt 2012. Hur var de första åren av bandets existens?
Bandet startade egentligen inte med några ambitioner att bli ett “riktigt” band. Jag hade fullt upp med mitt dåvarande band Switch Opens, så att vi sågs och spelade med det som blev Kungens Män var mer ett sätt att umgås med ett gäng kompisar som annars träffades mest på spelningar. Första gången jag drog ihop de fyra individer som blev Kungens Män var när vi åkte till Roadburn tillsammans 2009. Trummisen Mattias Indy Pettersson hade jag först träffat när han var journalist på Close-Up och spelade i Massgrav, basisten Magnus Öhrn och jag var grannar i några år och gitarristen Hans Hjelm har jag hängt med sedan vi var 12 år gamla. Vi hade dock inte spelat ihop i band på nästan 20 år när vi började med Kungens Män. Hur som helst, när vi började ställde vi upp en Zoom i repan bara för att höra vad tusan vi höll på med och så tyckte vi att några grejer lät bra och lade upp det på Soundcloud för skojs skull. Det blev en jäkla fin respons direkt, helt oväntat! Vi körde vidare med släpp på Bandcamp och sedan kassettbolaget Ljudkassett och strax därpå hörde tyska bolaget Adansonia Records av sig. Då var det igång på allvar. Jag satte mig och skrapade ihop en Tysklandsturné 2015 och då fick vi även med oss synthspelaren Peter Erikson på den, som i och med det blev fast medlem. Sedan har det rullat på med skivor på olika bolag varvat med turnéer på kontinenten och i Storbritannien. Sedan 2017 har vi även gitarristen och saxofonisten Gustav Nygren som fast medlem.
Ni är bland annat kända för att jamma och improvisera fram era låtjams...hur går det till egentligen?
Det är en fråga som är ganska svår att svara på eftersom det inte är något som bestäms med ord, utan med musik. Men det finns kanske ändå några nycklar – en är definitivt att vi i första hand improviserar kollektivt. Det viktigaste är alltid att föra kompositionen framåt, snarare än att någon enskild person ska stå och spela ett solo och böja på bluesskalan. Sedan kan det bli solon ändå, men de leder alltid till något, de är inte självändamål. En annan nyckel är nog att flera av oss har en bakgrund i att spela improviserad musik, så vi var inte rädda för att föra in det som metod från början. Dessutom var det lustigt nog det sätt vi kunde mötas i från början musikaliskt då vi inom bandet hade väldigt stora skillnader i erfarenhet av att spela i band. Vi har som grupp utvecklat ett musikaliskt språk som både innehåller våra begränsningar och yttersta förmågor. Den sista och viktigaste nyckeln är att LYSSNA. Att alla tar ansvar för hela kompositionen och inte bara för sitt eget spel.
När ni spelar live så måste ni på nåt sätt vara överens om vilket grundackordet är, har ni såna diskussioner innan ni börjar spela eller tar ni det innan varje låt?
Numera tar vi det inför varje låt, direkt på scenen. Jag brukar bestämma en tonart. Jag har lärt mig ungefär vilken karaktär det med största sannolikhet blir med olika tonarter och styr setet lite på det viset så att det ska bli en bra dynamik och spänning. Senast vi spelade på Kollektivet Livet i Stockholm gjorde vi en rätt så kul grej då vi hade skrivit alla tolv tonarter på lappar och lät publiken dra en lapp per låt. Det där ska vi utforska mer. Vi gillar slumpen och att vara på tårna.
Eftersom ni mestadels spelar instrumental musik så blir stämningen i era låtar desto viktigare...hur vet ni när ni är något på spåret?
Det vet vi egentligen inte, utan vi litar på att musiken ska ta oss dit. Vi kan ju inte kommunicera om det medan vi spelar – det är bara att åka med. Men återigen, allt bygger på att alla tar ansvar för musiken och stämningen. Vi har ju ett gemensamt mål och det är att nå fram till en transcendental känsla, att det ska lyfta, att åkalla andar eller vad man nu väljer att kalla det. Något utomkroppsligt som är större än en själv och bortom att det är sex gubbar som står och gnider på sina instrument.
Ni är ju ett väldigt samspelt band och ni har en duktig trummis som orkar hålla uppe "the flow" under långa stunder...hur orkar ni dessa långa jams?
Ja, det är ju helt klart Indy som får slita hårdast och som du säger är han helt fenomenal. Jag har spelat med många oerhört tekniskt skickliga trummisar genom åren och han är inte skolad i den bemärkelsen, men han är den mest konstanta trummisen jag spelat med. Samma tillslag och håller oftast tempot som en trummaskin om ingen annan ställer till det för honom. Och samtidigt svängig på ett eget sätt. Men hur vi orkar… Vi har inget val. Vi följer musiken. När kompositionen är klar är den klar. Det tar en stund. I livesituationen brukar det naturligt bli ett flöde i konserten som innehåller olika tempon och intensitet.
För att få en viss uppfattning om bandet som vi intervjuar och deras referenspunkter vad gäller andra band, så brukar vi ibland fråga vilka band ni skulle tänka er att bjuda in till er egen festival? Det kan vara band som fortfarande existerar, men också band och musiker som redan är uppe i himmelen och jammar där. Vilka skulle ni välja och varför?
Du skulle få helt olika svar från alla och det är också en av anledningarna till varför vi låter som vi låter. Men jag säger Träd, Gräs och Stenar, därför att jag tycker att vi verkar i deras tradition och känner en stor samhörighet med hur de gjorde och gör musik och var de kom ifrån som personer med olika musikaliska bakgrunder. Sonic Youth för att de har betytt så otroligt mycket för mig och för att de skapade ett eget musikaliskt universum som går att utforska i evighet. Det är musik som bara fortsätter att ge och ge. Miles Davis och hans sjuttiotalsband för att det var utmanande, risktagande och nyfiken musik med ett jäkla sväng. Och så Can för att jag verkligen hade velat se dem live och för att även de utmanade konventioner och ville öppna portar till något annat än att bara spela trygg, konventionell rockmusik.
Man kan även märka när ni spelar live att ni bjuder på en del svängiga jams, där publiken kan dansa med till era fina låtar...är det något medvetet som ni gör när ni blandar upp de lite snabbare låtarna med lite mer dansvänliga och grooviga nummer?
Ja, det kan man kanske säga, så till vida att vi själva vill ha variation när vi spelar. Jag har själv en tendens att hamna i det funkiga och älskar när folk dansar. Transdans tillsammans med publiken är den bästa dansen.
Finns det något musikaliskt universum som ni ännu inte utforskat, men som ni gärna skulle vilja införliva i bandet inom en snar framtid?
Vi har ibland labbat lite med mer uppstyrd musik eller lekt med tanken på att använda mer traditionella inspelningsmetoder som att göra pålägg, bara för att se hur det skulle bli, men jag vet inte… Jag ser egentligen inte poängen med att “göra som alla andra”. Jag tror på sätt och vis att det är gott nog att alla i bandet tar ansvar för sin egen musikaliska utveckling och införlivar små nya saker hela tiden, så att det gradvis förändras. Det kan vara alltifrån nya speltekniska grejer till att någon köpt en ny pedal till att man börjar förhålla sig på ett nytt sätt till resten av musiken, som att våga lämna luft eller ta radikala beslut som gör att musiken vänder på oväntade sätt. Sedan är vårt musikaliska universum bara ett litet, litet sandkorn i allt som går att göra musikaliskt, men jag tror att vi får vara nöjda med det.
Ni har ju även spelat en hel del i övriga Europa, däribland Tyskland...hur skiljer sig era spelningar på tysk mark jämfört med spelningar på hemmaplan?
Generellt sett är det nog en publik som är lite mer van vid utsvävande musik som vår. Vi är ju ganska pop- och rockfixerade i Sverige. Allt ska vara effektivt och tydligt. Vi får ofta längre speltider i Tyskland också, så jag upplever generellt att musiken blir friare än hemma, men med vissa undantag. När vi spelade på Slaktkyrkan i Stockholm för knappt ett år sedan var det total förlösning, så det börjar lossna även i Sverige.
På tal om Tyskland, så fick vi en gästfråga från en av våra tyska Kungens-fans...denne vill veta följande:
Var "För Samtida Djur 2" inspirerad av era livekonserter eller är det tvärtom att era livekonserter inspirerar till framtida studioinspelningar?
Allt är ett enda flöde. Det går inte att separera på det sättet. Vi försöker alltid nå samma tillstånd oavsett om vi spelar inför publik eller hemma i replokalen/studion. Vi återanvänder ju inte musik på det sättet som de flesta andra band gör. Varje gång är en ny gång. Nuet är nuet.
Den sista frågan för denna gång...vilken är frågan ni alltid väntat på men aldrig fått och skulle ni kunna besvara den nu?
Vad är tystnad?
Stort tack till:
Mikael Tuominen / Kungens Män
För mer info, kolla gärna upp:
Kommentarer
Skicka en kommentar