Den Flygande Bokrullen

Med fart och fläkt så tar det svenska klezmer- och balkanbandet ”Den Flygande Bokrullen” med sina lyssnare på en färd som man sent ska glömma. Vi tänkte att det var hög tid att få veta vad de gör just nu, men också höra lite historier från förr…här är de frågor som vi spånade fram till bandet: 

                                                                                    Foto: Rock Punk
 

  

Först av allt, hur är dagsformen hos er? 

- Bra, skulle jag säga. Vi har haft en del spelningar här under hösten, både offentliga och härliga festgig, så då håller man sig i trim. Och så håller vi på att repa ihop nya låtar som vi kan spela in i studion för att kunna göra ett nytt Bokrullealbum så småningom. Vi har spelat in en del och måste kanske sätta fem låtar till. 

 

För dem som fortfarande undrar lite om uppkomsten och vad ni inspireras av, kan ni berätta lite om de tidiga åren med bandet? 

 - Ja, det var jag (Matti) och Gustav som började spela folkmusik på mandolin och dragspel i början på 90-talet, vi ville göra nåt annat än det vi höll på med i vårt rockband med gitarr, sång och bas. Gustav hade spelat dragspel i kommunala musikskolan och jag hade en mandolin som min morfar hade gjort. Så vi testade. Vi gjorde egna låtar, det kunde vara lite allt möjligt, covers, lite amerikanskt, lite irländskt, Taube. Men sen ville vi ha mera mollstämning och mer Östeuropeiskt. Vi tog oss namnet Den Flygande Bokrullen för att vi tyckte att det lät kul. Vi gillade ju gamla böcker och Monty Pythons flygande cirkus. Det passade. Vi spelade på fester och studentnationer i Uppsala. Men sen ville vi utöka efter ett tag, så vi tog in min lillebror Oskar och vår kompis från gymnasietiden, Lars, på vissa gig. Sen hade vi med båda dem och Gustavs lillebror Calle. Så blev vi en kvintett 1994. Då klädde vi oss i kostym och körde mer Öst- och Centraleuropeiskt, klezmer och Balkan. Men fortfarande mycket eget i den stilen. 

- Det var ju mycket festspelningar där vi kanske mest fick betalt i öl. Vi hade ett par riktigt fina gig för en spritimportör som slutade med allsång och framstupa sidoläge. Det var roliga fester helt enkelt. 

- Men vi var nog rätt seriösa egentligen och sparade pengarna vi fick för att kunna gå in i studion och göra skivor och ha och sälja på gigen som man kunde göra på den tiden. Vi ville hela tiden utvecklas (det kanske man inte kan tro) men vi började till exempel spela blås och få till ett annat, lite hårdare sound. 

 

Ni bildades i Uppsala runt 1992…hur har Uppsala påverkat er som musiker och som människor? 

- Det var ju många spelningar i Uppsala i början. Och det var väl ett bra klimat för den här typen av musik här då. Det var många ställen att spela på, mycket jam som man kunde dra runt på och så fanns ju studenttraditionen med nationerna samtidigt, så det var liksom två olika världar att växa i. Vi träffade ju på många musiker som var duktiga och lärde oss en del av dem. Men det var ju också så att vi hade våra ideal på stenkaksinspelningar från New York framför allt. Klezmerinspelningar från 10-50-talet och grekiska rembetikainspelningar från samma tid bland annat.

 

Ni är ju framför allt ett underbart liveband, men ni har även släppt fem fullängdare och en EP...hur ser ni på att spela live kontra att verka i studion? 

- Ja, alltså, det är väl att mycket av den här musiken är gjord för att spela live. Och live är alltid det härligaste just då. Det är bara på riktigt. Det är liksom självklart! Sen gillar jag studion jättemycket, jag själv har alltid tyckt om att spela in, för att dokumentera var man befinner sig just för tillfället. Det går ju att uttrycka något annat än det man kan uttrycka på scenen också. På scenen bara händer det grejer men i studion kan man vara lite mer taktisk, kanske. Men det kan hända grejer i studion också, du hör grejer du inte visste om, detaljer. Du kan lyfta fram vissa grejer. Så båda har sin plats, båda är viktiga. Men det bör väl tilläggas att vi alltid vill ha en livekänsla på våra inspelningar. Vissa skivor har vi ju också spelat in så att vi har stått i en liten klunga så att man fått vara försiktig så att man inte dunkat till nån annan med instrumenten.  

 

Om ni själva får välja, vilken musik lyssnar ni helst på då ni får en ledig stund? 

 - Allt, skulle jag säga. Verkligen allt, utom för tråkig, alltför anpassad musik. Det är viktigt att det finns fantasi, att det kan hända oväntade grejer och att det svänger såklart. Sen är vi ju sex olika individer också. Det äldsta är nog barockmusik och det nyaste nåt som är helt färskt. 

 

Ni har ju hållit på i över 30 år nu. Vilka är de bästa minnena ni har så här långt och finns det även något ”värsta” minne som ni kan dela med er av? 

- Okej, bra fråga. Det bästa skulle kunna vara när vi varit och spelat i Polen, kanske. Det såg väldigt annorlunda ut där på 90-talet, det var liksom mycket kvar av det gamla Polen på landsbygden. För oss som kom från Sverige var det häftigt att åka på de där smala vägarna med lite annorlunda trafikkultur, så att säga. Och man kunde stanna vid gammaldags vägkrogar med bara traditionell mat och folk som inte kunde ett ord engelska. Skoj att spela på festivaler där också, och i Tyskland och Österrike. Eller när vi spelade på nåt bröllop i Dalarna och alla var så berusade att det inte gick att spela andra set. Men det gjorde inget för de flesta gästerna hade däckat. Och nån i bandet skulle bada i älven på natten och höll på att flyta med i den strida strömmen men fick tag i nån gren och kunde hålla fast sig och kravla upp på land. Det värsta, det kan man inte säga, tror jag. 

 

Nu en hypotetisk fråga…om ni skulle arrangera er egen festival…vilka band eller artister skulle ni bjuda in? Ni får gärna välja bland både levande och de som redan är i himmelen! 

- Elvis och Johnny Cash så klart. Och Naftule Brandwein. 

 

Som vi förstår det så spelar ni akustiskt, dvs ni mickar inte upp era instrument när ni spelar live…har ni någon gång övervägt att göra motsatsen eller låter det helt enkelt bättre när ni gör som ni brukar göra? 

 - Alltså, vi mickar upp instrumenten oftast. Det beror på hur stor scenen är, om det är en stor scen så mickar vi upp allt såklart men om det är en festspelning hemma hos nån till exempel, då behöver man inte micka upp så mycket. Vissa instrument är ju ljudsvagare än andra, så då måste man micka upp dem för att komma i nivå med t ex trummor och klarinett. Men vi kan absolut spela helt akustiskt också. Och det är det skönaste ljudet skulle jag säga. Så det beror på. Och det är bra att kunna välja. 

 

 Ni brukar även spela på bröllop och liknande tillställningar, hur skiljer det sig emot ett mer traditionellt gig? 

 - Ja, det kanske vi har svarat lite på men man kan också säga att om det är rena festspelningar kanske vi kör lite rappare, kortare mellan låtarna så att man kan dansa i ett och inget snack. Om det är en spelning för sittande publik kan man behöva prata lite med publiken och växla tempo mer. Spela lite lugnare låtar emellanåt. Om det är en festspelning kollar vi ju med dem som har det hur de vill ha det. När vi har offentliga gig kan vi ju göra precis som vi vill. 

 

Vi brukar ibland avrunda våra intervjuer med att bandet själva får ställa en fråga till sig själva…nu har ni chansen att få den frågan som ni aldrig fått, men som ni alltid väntat på! Vad blir frågan som ni ställer till er själva? 

 - Ja, det var roligt, finns det nån sån fråga? När ska ni släppa nästa skiva kanske? Svaret är i början på nästa år nån gång. Hoppas jag!  

 

Stort tack för intervjun och allt gott till er! 

- Tack detsamma!