Den Hemliga Musiken

Ett mångfacetterat band som härstammar från Falun i Dalarna vid namn ”Den Hemliga Musiken”, har dykt upp starkt på vår radar det senaste året. Efter att ha lyssnat igenom deras fina låtkatalog så tyckte vi att det var dags att få till en intervju med det eminenta bandet. Robbin Hagman svarade på våra frågor. Håll till godo: 

 

 

Först av allt, tack för intervjun…hur är dagsformen hos er i slutet av 2025? 

 

Vi ser tillbaka på ett händelserikt år, med mycket trevligheter. Exempelvis har vi arrangerat en egen gräsrotsfestival som blev väldigt lyckad och dessutom har vi släppt EP:n HOPKOK. 

 

Just nu håller vi på och färdigställer en fullängdare, vars grunder spelades in live i studio i början av hösten. 

 

 

Vart ska man egentligen börja när det gäller er? Kan ni ta oss med på en liten tidsresa och perioden då ni började att ta era första steg inom musiken? 

 

De första stegen togs på olika håll, och blir därför svåra för mig att redogöra för. Trummisen Alexander Williamson och basisten Adam Sjöberg har känt varandra sedan barnsben och började lira ihop tidigt. De är som ett gemensamt väsen i musiken. En gång när de var små hämnades de på flygbajsande fiskmåsar genom att simma ut till fiskmåsarnas ö och bajsa i deras bo.

 

Jag (Robbin Hagman) tog i min misantropiska och dekadenta ungdom de första musikaliska stegen inom punken. I takt med att jag började intressera mig för gitarrspel och utvecklades musikaliskt tog någon typ av progressiv death metal form under namnet Lector. Tillsammans med Ced och Lulle. Vi släppte fullängdaren Bubonic Dawn på Stormspell Records. Under den här perioden gick Lulle bort under tragiska omständigheter och sedan dess har bandet inte varit aktivt. Vila i frid.

 

https://stormspell.bandcamp.com/album/bubonic-dawn

 

https://www.metal-archives.com/albums/Lector/Bubonic_Dawn/473052

 

Jag och Adam möttes i proggbandet Gröten. https://www.instagram.com/bandetgroten?igsh=MTRtd2J0ODByb2ozcg== Jag hade skrivit en del progressiv rock, med tydliga Hendrixinfluenser och ville starta en powertrio. Adam, som älskar progressiv rock, ringde upp sin gamla polare Alex och sedan dess har vi spelat ihop. Året var kanske 2016 (?) och vid det här laget är vi som bröder.

 

Vi började som trio under namnet Världsrymden, gjorde några spelningar och släppte demos: bland annat "Tidsresenären del 1” https://youtu.be/fs-p1i03I70?si=A7HsMZ2xt0sDipte. 

 

Senare träffade jag en klassiskt skolad musikalsångare vid namn Joan Alderman som hängde på och sjöng och spelade med oss. Med Joan spelade vi in  konceptalbumet “Tidsresenären”. Producerat av Peter Walter Harg, och släppt på strömmande medier av Dalapop. https://open.spotify.com/album/4AhncpJttHn5XlH6AeYANO?si=lJCPy5CpSRaA_uzerxT1CA 

 

Vi gjorde en drös spelningar och några musikvideos tillsammans under detta konceptuella projekt. När Joan Alderman lämnade bandet kändes det bäst att byta namn, men egentligen fortsatte vi ju i samma spår. 

 

Namnet Den Hemliga Musiken härstammar från musik som jag gjorde åt mig själv, som ett sätt att koppla av efter jobbet. Jag döpte projektet till Den Hemliga Musiken eftersom det aldrig ämnades allmän åskådning. Men kanske sex år efter inspelningen fick jag plötsligt för mig att släppa det via Dalapop på skivan “i staden eller skogarna omkring”  https://open.spotify.com/album/5unWh4yEsRsAgce13r18WR?si=CVtcSVkNQGqBFZjEpmW1Zg . När trion sökte ett nytt namn, landade vi slutligen i namnet Den Hemliga Musiken.

 

För oss i trion kan musiken närmast liknas vid en religion. I ur och skur beger vi oss till replokalen (kyrkan, mosken, synagogan, templet) för att praktisera vår tro. För att inte tala om den dagliga praktiken: Att hela tiden vara i musiken, att öva, att tillbedja husgudarna, att koppla upp sig på folkmusikens oändliga våglängd, att söka inspiration. Och sedan manifestera allt detta för allmänheten vid spelningar. Det är vår drivkraft.

 

Att leva för detta, i en tid då allt handlar om konsumtion och framgång känns som det starkaste av motstånd. Att fortsätta leka, och inte påverkas av rådande normer, ideal och idéer inom industrin. Att spela in live när allt är kvantiserat.  Vi har inte en tanke på vad som går hem, vi vill uttrycka det som finns inom oss opåverkat och vårda det som kom före oss. 

 

 

Ni verkar vara ett band som nästan har en ”Fri-Jazz”-prägel, där ni influeras av helt olika band och sorters musik. ”Fri-Rock” kanske är en mer passande stämpel på er fina musik. Hur upplever ni själva det och vad för vibbar får ni när ni gör musik under namnet ”Den Hemliga Musiken”? 

 

Fri-Rock var en fantastisk benämning som vi borde adaptera. Genrer är ju egentligen ett sorteringsverktyg för skivbutiker, bokare, förlag, arrangörer eller idag kanske snarare för digitala algoritmer. Allt som har med konsumtion att göra, med andra ord. Människan tycks älska att sortera och kategorisera, för att förstå sin omgivning. Och det kan absolut vara ett orienteringsverktyg, men på många sätt är det verklighetsfrånkopplat. Verkligheten är inte svartvit, den sprudlar av färger, perspektiv och aspekter. Som inte kan kokas ned till en enhetlig formel, och särskilt inte av en varelse vars färgspektrum är begränsat.

 

Det här har vi med oss. För oss är musik musik, vi hämtar inspiration från musik och livet i stort. Det finns inget som vi inte kan göra, men givetvis så har vi vår subjektiva smak. Vår subjektiva smak, våra erfarenheter och preferenser kokas ihop i den gryta som blir vår musik.

 

Ur ett annat perspektiv kan genrer definiera subkulturer och identitet. Och ur det perspektivet vill jag påstå att vi värnar om proggens tradition. Den svenska proggen är genremässigt bred, och kan innefatta allt från visa till zappavurmande progressiv rock.

 

Gemensamt brukar vi uppskatta musik från 60- och 70-talet. Inspelningar som får oss att känna något. Inspelningar som gjordes innan kvantiseringen och midisequenserns intåg i musikindustrin. Musik som är fylld av mänsklig spelglädje. Musik som är långt ifrån perfekt. 

 

Det vill inte säga att det som kom senare är sämre, men det verkar ha uppstått ett ganska enkelspårigt ideal. Band förväntas spela som robotar på sina skivor, den personliga prägeln ska bort, det sköna liret ska pryglas. Det ska låta lika sanitärt och sterilt som de vita väggarna som pryder alla hem. Här är det inte svårt för faktiska robotar att ta över och spela istället, inte sant?

 

Det finns alternativ, och vi är ett av dem. 

 

 

När vi lyssnar på era eminenta låtar, så slås vi av att det finns mycket ”själ” och ”naturromantism”. Hur känner ni själva?

 

Det vore ju fint om vördnaden för naturen lyser igenom, trots att vi kanske inte ordar det klart och tydligt. Vi citerar Wittgenstein “om det man inte kan tala, måste man tiga”. Och menar att ordet skapar en begränsad tolkning av verkligheten, vissa insikter kan enbart erhållas bortom det talade språkets ramar. Genom exempelvis absolut musik, matematik eller känsloförnimmelser.

 

Vi traskar runt i våra sociala konstruktioner och löneslavar i olika makt-territorium. Men bortom stadens illusioner om frihet finns verkligheten: naturen. En verklighet som tycks upplevas som en sanitär olägenhet: Som behöver pryglas, begränsas, lagställas och jämnas ut. 

 

Naturen har existerat utan oss i evigheter, och den kommer att fortsätta frodas även efter vi har tagit kol på varandra.

 

Mitt största mål i livet är att sluta med pengar och lämna samhället för ett självförsörjande liv i naturen.

 

 

På tal om låtar med er…vad kan ni förtälja om låten ”Tidsrenären del 1”? Vi tycker att den sammanfattar vad ni står för…lite rock, lite folkmusik, lite punk, lite back-to-the-nature och skogen-känslor. Den är komplex och fantastisk. 

 

Oj, den här inspelningen har jag faktiskt inte lyssnat på sedan den färdigställdes. Det brukar ofta vara så. Det är ändå spännande att den fortfarande når några få väl utvalda öron! Jag ska ta mig en lyssning och försöka återuppleva vad jag kände då. 

 

Jag minns inspelningen! Trummor och gitarr spelades in live på en portastudio i en replokal som låg i en gammal flickskola med det osmakliga namnet “Valhalla” (platsen dit vikingar kom efter död i slagfält. Här erhöll de bland annat oskuldsflickor).

 

Sen gjorde jag en massa pålägg i min stuga med små små rörförstärkare, balalaikor, tamburin, etc. Ola Fransson trakterade saxofon, Adam Sjöberg lirade elbas och Alexander Williamsson spelade förstås trummor.

 

Texten handlar om en tidsresenär som möter tidernas slut:  “Här finns ingenting att finna, för en människa som du.

Det som en gång expanderat, det har nu tagit slut.’

 

Det som expanderar är förstås universum. Sen finns fler underfundiga betydelser som går att läsa ut. Men det lämnar jag öppet för analys. 

 

Det där sjuka riffet som börjar vid 1.18 är ett riff som jag återanvänt från en inspelning som jag och Cederick Forsberg gjorde långt innan Lector under namnet “Existensens Hantlangare”. Musiken ska i allmänhet gestalta resor genom tider och dimensioner, återigen: “om det man inte kan tala, måste man tiga”. 

 

“Här finner du dig själv, I ett tidigt skede. Långt bortom mörker, långt från tomhet” 

 

Tidsresenären befinner sig nu innan tidernas begynnelse. Här finns ingenting, varken ljus eller mörker. Rymden, “tomheten” existerar inte. Även här finns förstås underliggande meningar, öppna för tolkning.

 

Sedan får tidsresenären erfara “the big bang”. Om den teorin stämmer härstammar allt som existerar från en och samma singularitet. Därför kommer resenären till insikten om att: 

“Allting som har varit, allting som är, allt som kommer att vara, allting är ett”

 

Sen åter till existensen kaosartade ordning, och därefter ligger resenären och myser i insikten om att vara en del av universum som utforskar sig självt.

 

Roligt att lyssna igenom och minnas tillbaka på det som var. Det känns bra att uppleva att mina mix- och produktionskunskaper har blivit bättre med tiden, även om jag tycker att denna okomprimerade och luftiga mix verkligen har något! Det är egentligen huvudsakligen de punkiga delarna som skulle behövas tryckas till lite och få lite gött smuts genom harmonisk distrotion. De delarna skulle behöva byta dimension för att få fram visionen tydligare.

 

Hur som helst så finns del 2 av tidsresenären på världsrymdens album “Tidsresenären”.

 

Hur ser ni på att spela live kontra att sätta låtarna på tejp i studion? 

 

Ja, vi vill ju inte försvinna i studiotekniken. För oss är framförandet ett hantverk och därför ser vi till att sätta grunderna live i studion. Det blir mer levande och mänskligt på det viset. 

 

Livespelningarna är som en helig mässa, det är det bästa vi vet. Mötet med publiken, och den gemensamma vurmen för den levande musiken. Ibland kan det kännas som att man tappar in i något oändligt. Att man kopplar upp sig på någon urkraft. 

 

På tejp försvinner ju det fysiska mötet, och här gäller det att försöka förmedla samma känsla ändå. Istället för att vi står där och spelar framför lyssnaren, och på det viset utbyter energier, så kommer ljudet ur två högtalare. Därför arbetar jag mycket med produktionen som ett sorts meta-instrument, där jag försöker ge låtarna de extra dimensioner som de förtjänar. Och på det senaste har jag haft väldigt roligt med det. Pålägg, effekter och ljudlandskap får ersätta det mänskliga mötet. Det ska vara som att läsa en bok, eller att gå in i en annan värld i hemmets trygga vrå.

 

På tal om livemusik…hur mycket har ni spelat live? Vilka platser har ni besökt? Har ni några roliga anekdoter? 

 

Vi spelar live relativt ofta. Under en stor del av vår verksamma tid så har vi försökt spela en gång i månaden. Men under perioder av inspelning eller andra relaterade saker så spelar vi mindre. 

 

Däremot har det varit svårt att nå långt utanför Dalarna, eftersom vi inte har haft någon ordentlig skivinspelning av trions verksamhet ute. Bokare är ju ofta produkter av det samhälle de lever i och ser de inte ett visst antal streams så tänker de att det inte är lönsamt att boka. Det är ett tråkigt hinder, för vi är ett väldigt uppskattat liveband. Men vi har ändå varit på olika platser i landet, och är ofta återkommande dit vi väl får in en fot. Kalmar, Stockholm, Uppsala och Hemsedal är några exempel. 

 

Det händer väldigt mycket roligt när vi är ute och spelar. Jag ska försöka lyfta några exempel. Framförallt så möter vi många fantastiska människor, med visioner och drömmar. Knyter kontakter, vänskaper, sammanhang och bygger broar.

 

Jag gillar att ta i från tårna och känna att jag verkligen har gjort något. Vara ute på långa resor, se nya platser. Dessutom är jag något av en misär-romantiker, som kan trivas med lågbudget och risiga platser. En gång när vi spelade i Stockholm så sov vi på ett hotell i Skarpnäck. Det första jag såg när jag gick in där på natten var en skäggig gubbe som kom ut från toaletten, naken på underkroppen med spyor över fötter och ben. Jag kom att tänka på Kalle Anka, sedan la jag mig och sov.

 

När vi spelade på Kalmar Woodstock så tornade regnet upp sig och åskmullret kom närmare och närmare. Snart var det över oss, och blixtar slog ner så det dånade. Vi stod och jammade på “Visa från Utanmyra”, medan folket dansade i lervällingen. Vi kunde för allt i världen inte sluta jamma, och jag minns att jag smög fram till Alex bakom trummorna och sa “vi kommer dö nu Alexander”. Det var verkligen en nära döden-upplevelse, som resulterade i en låt vid namn Rudra (efter en stormgud från indisk mytologi). Den  finns med på kommande fullängdare, men finns redan nu på livealbumet på nätet.

 

Dags att bli lite lokalpatriotisk…hur är livet för er i Dalarna? Förutom naturen, vart hämtar ni er inspiration ifrån? 

 

Dalarna är en fin plats på jorden som spirar av konst och musik. Något som är en del av många människors vardag, oavsett om det är vinstdrivande eller inte. Kanske är det spelmanstraditionen som normaliserat att kunna leva för sin konst utan att det är kommersiellt gångbart.

 

På andra platser jag bott på i perioder har jag alltid möts av frågan “vad tjänar du på det” i förhållande till musiken. Här känns det som att människor förstår att det konstnärliga är en viktig del av livet. Att det är en del av att vara människa. Här får man växa in i sitt skägg och vara en kuf ifred, utan att hamna i utanförskap.

 

Det blir en fristad på det viset. Adam och Alex är infödda Falubor. Men jag växte upp i Arboga och sedan Bollnäs i Hälsingland. Under min tonår var Bollnäs fullt av nynazister, och jag var uttalat emot dem och deras idéer. Jag minns att jag blev jagad av NSF i fjortonårsåldern. 

 

Jag blev konstant jagad, fick stryk, och det kändes som jag levde i ett brinnande helvete. Ständigt på min vakt, alltid jagad. Helt sjukt när man tänker på det i vuxen ålder. Hur som helst så kunde jag inte vara ute i Bollnäs, så jag började åka till Falun för att hänga med likasinnade. Falun var en fristad redan då, och det är den än idag. 

 

I dag är Bollnäs en bättre stad, Nazisterna har försvunnit, eller så har de tagit på sig kostymer, och slutat spöa alternativa på byn. 

 

 

På 90-talet så upplevde en del musiker att de nästan borde eller var tvungna att flytta till Stockholm, Göteborg eller Malmö för att kunna uppfylla sina rockdrömmar…nu med Internet och dess digitala möjligheter…hur ser ni på musikantens strävan mellan kreativitet kontra flytta till Storstadens muller? Visst kan man nå ut till omvärlden via en liten stuga mitt ute i skogen? 

 

Jag har gjort mina år i större städer. Men det var under min brokiga ungdom, det var dekadent och allt handlade om att supa bort sin hjärna. Att inte hantera sina trauman. Det var ett mörkt hål, och jag är glad att jag tog mig ur den dekadensen tillslut.

 

Nu tycker jag att det är för mycket att bo i lilla Faluns centrum. Så fort man går utanför dörren möts man av konsumtion och stressade vardagsmänniskor. Spenderar därför mycket tid ute i min farmors stuga. Långt bortom stadens brus, djupt i naturen. Där känner jag närvaro, där får jag ro. Men vi söker oss till naturen, snart ska vi nog kunna köpa loss vår egen mark och påbörja arbetet med att bli självförsörjande och lämna samhället bakom oss.

 

Däremot kan jag älska stadens brus när jag själv kan välja att vara i det. Naturen får gärna vara vardagen, medan staden får vara medlet för fest, umgänge och spelningar. När stadens brus är konstant, upplevs det förlamande. Distraherande.

 

Internet är definitivt ett medium för att nå ut från vilken avkrok som helst. Det är så vi har funnit många likasinnade, som senare har blivit vänner för livet. Men allt har sina för och nackdelar. Internet är också något som för oss längre ifrån varandra, och skapar små parallella mikrouniversum där man lever i sina ekokammare och aldrig får möjligheten att möta andra perspektiv.

 

Dessutom är det inte så svårt att räkna ut att de med ekonomiska medel fortfarande är de som når ut till den stora massan. Man kan nämligen betala för att algoritmerna ska exponera musiken för internetanvändare. Så det där med att alla har samma möjligheter att nå ut idag, är inte helt sant: Även om det absolut är enklare än någonsin.

 

 

Förutom själva musiken så har ni även finurliga namn på era låtar…Minimalistens vädjan (Till Allmänheten) känns som en liten fin tribut till alla de lite gammel-proggiga banden på 60- och 70-talet. Känner ni ett musikaliskt släktskap till dessa band, eller övertänker vi det hela? 

 

Absolut, det finns ett starkt släktskap. En tradition som vi gärna bär. Kebenekaise, Merit Hemmingson, Bo Hansson, Träd, Gräs och Stenar, Samla Mammas Manna, och Fläsket Brinner är bara några i raden av de husgudar som vi hämtar inspiration från. Listan skulle kunna göras hur lång som helst, men jag tror att ni hajar grejen!

 

 

Vi lever ju i en väldigt orolig värld och samtid. Polariseringen är väldigt stark och ibland nästan kvävande. Påverkar detta ert musikskapande eller är musiken en flykt för er från allt som pågår i omvärlden? Kan ni få inspiration från dessa händelser eller ej? 

 

Det brinner onekligen i knutarna, samtiden tycks bara bli sjukare och ondskan har till synes ingen hejd.

 

Någonstans känns det som en stark motreaktion att göra något för nöjes skull, snarare än att det skulle vara en flykt. Att syssla med konst. Att mötas i kärlek. Att inte jaga pengar, framgångar och berömmelse. Att inte låta sig förlamas och begränsas: För det är precis vad maktgalningarna vill. Vi vägrar vara inrättade löneslavar, vi vägrar låta dem fylla våra sinnen med hat mot våra medmänniskor. Skulle vi alla förena oss så skulle vi kunna avveckla staterna, fördela resurserna, sluta med pengar och avveckla oligarkernas privilegier. Vi skulle kunna bli mänskligheten på jorden tillsammans, istället för att vara splittrade undersåtar.

 

Det är staterna och de rådande samhällssystemen som är det stora problemet. Staterna startar krig, och det är förmögenheter och privilegier som utarmar världen. Det finns endast en sorts människa som söker sig till dylika positioner, och det är psykopater. Vi behöver dem verkligen inte, men de får oss att tro det. De vill att vi ska vara rädda för varandra, så att de kan upprätthålla sitt våldsmonopol och fortsätta leva gott. De använder sig av förskönande eufemismer och språkets inneboende begränsningar för att avleda motstånd och rättfärdiga sin makt. Det är inte mycket som den enskilde individen kan göra, men tillsammans är vi starka. Och det vet de om. 

 

Tänk att det existerar människor som med knappt 1% av sina rikedomar skulle kunna mätta världens befolkning. Men de gör det inte, för då skulle deras pengar sjunka i värde. För dem betyder egentligen inte pengar någonting, det är privilegierna de skapar som är det viktiga. Och privilegier kan endast finnas på bekostnad av andra. Så människor behöver svälta och leva i fördärvet för att privilegierna ska upprätthållas. Vilka jävla psykopater. 

 

Tänk bara att människor kan luras att tro att det är värt att kriga och dö för en stat? Det är helt obegripligt vilken hjärntvätt. Att döda sina medmänniskor för maktpsykopaternas privilegiers skull. För sina slavdrivare, sina herrar.

 

Pengarna går bara runt, de rika blir rikare och den stora allmänheten i den privilegierade västvärlden hålls nöjda i sina illusioner. De rikedomar som väst byggde upp genom utarmande kolonisation är stundom erkänd, men inte åtgärdad.  Överheten har bara bytt metoder. Oavsett om makthavarna kommit till sina positioner via politik eller religion, så används medlen med samma motiv. Det handlar varken om moral, ideal, eller tro: Det handlar om makt och privilegier och psykopaterna gör allt för att nå dit.

 

Däremot så börjar det verkligen knaka i fogarna, och makten börjar visa sina sanna färger. Så att även de mest godtrogna och följsamma börjar se igenom sprickorna. Det känns som att gemene man börjar vakna upp, och ur allt detta kaos kanske något gott kan komma att spria. Men nog gör det ont när knopparna brister.

 

Nu till en fråga som vi ibland brukar erbjuda banden som vi intervjuar…nämligen: Vilka band och artister skulle ni bjuda in om ni skulle arrangera er egen festival och varför? 

 

Vi har ju faktiskt ordnat ett antal festivaler. 

I privat regi, för största möjliga frihet. Vi började i folkets hus i Nyhammar med “musik i obygden”. Senast arrangerade vi på den lummigt rustika Gammelgården I Borlänge. Det blev riktigt lyckat, och vi kommer fortsätta med detta. 16 augusti bär “musik vid gammelgårn” av!

 

Vi vill skapa platser att mötas på, bortom de kalla skärmarnas sken. En plats där allt inte handlar om konsumtion, karriär och strävande. En plats för närvaro och gemenskap. En plats där vi kan utöva konst, umgås och svinga bägare.

 

Till de här festivalerna har vi bjudit in band som vi mött när vi har varit ute och spelat. Och det samarbete som vi fått med dessa band börjar likna något av en rörelse.

 

Exempelvis så är Huvudströmmen, Serpents in Bloom och Gröten ständiga följeslagare. Senast var det Serpents In Bloom som anordnade festival på kulturhuset femman i Uppsala.

 

Vi märker att det börjar brinna i knutarna även här, och ser flera olika arrangörer som försöker skapa den här typen av scener runt om i landet. Man törstar efter alternativ, sammanhang, mänsklighet och livet bortom skärmarna, ensamheten, rädslan, jantelagen och löneslaveriet. Ett exempel är Gustav Olsson från kvartetten Kräm, som ordnar Kalmar Woodstock. Här har vi lirat några gånger och senaste året lirade jag med Gröten där. Då fick vi den stora äran att dela scen med Kebenekaise. Det kändes som att cirkeln slöts.

 

Hur som haver, så är det dessa band. De som bidrar till en levande alternativ scen som jag skulle vilja bjuda in. Och det har jag redan gjort!

 

 

För att avrunda lite…vad för planer har ni för bandet inom den närmsta framtiden? Något nytt skivsläpp? Livespelningar? 

 

I dagsläget mixas en fullängdare. En skiva som omfamnar vår lite mer Zappadoftande progressiva rock-sida. 

Det kommer bli en värdig uppföljare till sommarens mys-EP och verkligen cementera vår musikaliska bredd.

 

När vi gick in i studion för att sätta livegrunderna var inställningen: Det ska svänga, och det ska svänga nå djävulskt. Annars ska det bort.

 

Produktionen börjar närma sig något färdigt, men jag har givit mig fram till våren att färdigställa allt så att jag verkligen ska bli nöjd och få fram vår vision på bästa möjliga sätt.

 

Ser så mycket fram emot att släppa ut verket i världen och låta det sprida sina vingar. Finna sina väl utvalda öron.

 

Till sist…Vad önskar ni mest av allt just nu? 

 

Vi hoppas att knopparna brister och att allt lidande får ett slut.

 

 

Stort tack för intervjun, Robbin, och all lycka till er!

 

Tack själv för intressanta och tankeväckande frågor! Allt gott, tills vidare/ Robbin 

 

 

För mera info:

https://www.facebook.com/hemligamusiken/?locale=sv_SE

 

E-post: Denhemligamusiken@gmail.com