Anders Jakobson

Anders Jakobson (Nasum)



Som trummis i eminenta grindcore-bandet "Nasum", till trallpunksbandet "Charles Hårfager", och vidare till kängpunksbandet "Krigshot" och dödsmetall i "Coldworker". Vad skulle du säga att den gemensama nämnaren är mellan alla dessa band som du figurerat i?

Anders: Det korta svaret är: d-takt. Ett mycket användbart trumkomp i de flesta sammanhang.


Fem år har nu gått sedan hyllningskonserten till Mieszko Talarczyk och det som skulle bli den allra sista konserten med "Nasum". Undertecknad var själv där och minns den goda stämningen i den långa kön utanför nu nedlagda "Debaser Medis" i Stockholm. Med chans till reflektion, minns du hur dagen var och vad som for genom huvudet innan ni gick på scenen för att "mangla" en sista gång? 

Anders:  Det är en väldigt konstig känsla att vara medveten om att man gör något för sista gången. Jag har tänkt mycket på det och försökt hitta någon parallell som fungerar som jämförelse, men det har varit svårt. Med det sagt var det mycket grubblande den dagen. En kombination av nervositet och extremt fokus eftersom vi ville att den sista insatsen skulle bli perfekt på alla sätt och vis. Det blev den förstås inte, utan den blev som den blev.



När denna intervju görs så har den sista konserten visats på biograf Zita i Stockholm. Under namnet "Nasum: Blasting Shit To Bits - The Final Show" så får vi följa med och återuppleva det sista avtryck som "Nasum" gjorde på live-fronten. Var det planerat innan att det skulle bli en film, eller ville ni först se vad för inspelat material som fanns och se om det höll måttet? Blev filmen det definitiva avslut som ni önskat?

Anders:  Projektet inleddes under festivalperioden av farvälturnén då vi inför spelningen på Roskilde blev kontaktade av en dansk som ville filma spelningen. Jag trodde det var någon som ville komma in gratis, men det visade sig att dansken - Michael Panduro - hade en del udda idéer. Han och två kompisar skulle filma med rörliga kameror medan ett antal fasta kameror sattes fast och fångade spelningen från udda platser. Som min bröstkorg till exempel. Det var lite galet och när vi fick de se de första låtarna redigerade såg det jäkligt fränt ut, men spelningen i sig var ganska avslagen. Festivaltrött publik en söndag och fullt dagsljus. När vi sedan drog igång sista turnén hade vi en träff med Michael i Köpenhamn ungefär två veckor innan sista spelningen och beslöt att göra ett nytt försök. Planerna var även att Michael och hans team skulle vara med hela dagen och dokumentera allt. Nåväl, så blev det ungefär och en tid efter turnén var över och allt hade återgått till det normala började Michael klippa ihop konserten. Sen spelade vi in kompletterande intervjuer 2016 som berättar historien om Nasum, om farvälturnén och den sista spelningen, och dessa intervjuer har klippts in i konserten för att ge en sorts helhetsdokumentation av den sista dagen. Den är både rolig och emotionell, så den fyller ett syfte för oss och kan säkert roa även andra. 



Du har i tidigare intervjuer nämnt att det nu inte finns något mer material att släppa med "Nasum". Har ni nu släppt alla låtar, demos, live-inspelningar och obskyrt material som funnits med "Nasum" eller finns det fortfarande något som skulle kunna släppas på en eventuell samlingsskiva eller dylikt?

Anders: Allt studiomaterial som gjorts har släppts i och med ”Grind Finale”-samlingen där allt icke-album-material och osläppta låtar finns med - med ett litet undantag. Det finns - någonstans - fyra osläppta låtar från ”Inhale/Exhale”-inspelningen som jag inte lyckades hitta när jag sammanställde skivan. Jag hittade en av låtarna men gjorde bedömningen att det var alla fyra eller ingen som gällde, speciellt då just den låten var riktigt dålig… Skulle jag mot förmodan hitta dem så kan det vara läge att göra någon digital release bara för sakens skull. Det finns replokalsinspelningar som är lite roliga också, med alternativa versioner av låtar som blev av och låtar som inte blev något alls. Jag har klurat över att göra en digital ”companion” till ”Grind Finale” med sådant, men det behövs ju lite tid för göra det också. 



Om vi för ett tag lämnar Grindcoren och "Nasum" och beger oss tillbaka till tidigt 90-tal, så är det oundvikligt att fråga lite om "Trallpunksbandet" vid namn "Charles Hårfager" som du lirade trummor i. Personligen så måste jag påstå att ni var det bästa melodiösa punkbandet i Skandinavien. Om man kollar runt lite på Internet så dyker fina omdömen om bandet upp som t.ex "Sveriges bästa band genom tiderna?" Hur känns det att ha varit delaktig i ett av Sveriges mest underskattade men oändligt omtyckta punkband?

Anders: Det är inga omdömen jag stött på så om det nu är så är det ju roligt. Tiden i Charles (Hårfager) var kul på många vis. Jag skulle dock vilja lyfta fram Rickard som en av den tidens bästa svenska punksångare som klarade av både att sjunga mjukt och hårt på ett snyggt vis. Jag minns så väl någon av de gånger vi spelade ihop med Mart Hällgren och han sa ”Fan vad bra du sjunger!” och Rickard kunde bara generat tacka för omdömet! Det var kanske Örebrodialekten som bromsade den allmänna uppfattningen.



Om man gör lite efterforskning så finner man att bandet bildades 1989 av Fredrik Karlsson (bas), Erik Olsson (gitarr), Anders Jakobsson (trummor)  John Mahrle (gitarr) och Rickard Mahrle (sång, gitarr och tvärflöjt). Stämmer detta och vad har du för tidiga minnen och anekdoter att berätta från det till att ni släppte första demon till EP-vinylen "I Svält O Nöd" som senare återutgavs på "Kamel Records"?

Anders: Jag kom ju inte med i bandet förrän efter 7” EP:n och då som livetrummis initialt så jag kan inte säga så mycket om den tidiga karriären. Den ursprungliga sättningen var Rickard på sång och trummor, Fredrik på bas, Erik på gitarr och John, som inte hette Mahrle i efternamn på gitarr. De gjorde två demos tror jag och fick tag på den andra och tyckte den var schysst. John lämnade bandet innan inspelningen av 7” och när jag hörde den erbjöd jag mina tjänster som livetrummis eftersom Rickard skrev de flesta låtarna och egentligen var gitarrist. Jag var med upp till Stockholm när skivan skulle graveras och så bidrog jag med omslagsbilden som jag hittade någonstans. Om jag inte minns helt galet så delade vi replokal vid den tiden så det var ganska enkelt att glida in och testspela. Sen blev jag ganska snabbt riktig medlem.  



Skulle du hålla med om att demo-kassetterna och EP-vinylen var ganska så politiska och speciellt i början ganska så "typiskt punkiga" i sina texter?

Anders: Ja, de andra medlemmarna var ju ganska unga under den tiden och överdoserade väl på Strebers och Asta Kask och försökte skriva i samma anda. Så det var kanske lite enkla ämnen och så. Jag minns att vi i Nasum snodde två texter rakt av från Charles Hårfager och översatte till engelska. Det fungerade fint!


Hur gick det egentligen till att ni släppte första CD-skivan "Korpen Faller" (1994) på "Kamel Records" som var en sidolabel till klassiska punkbolaget "Birdnest Records"? 

Anders: Kamel släppte ju andrapressningen av ”I svält och nöd” och byggde sedan upp sidoetiketten med band som var i vår storlek som inte var tillräckligt stora för att hamna på Birdnest antar jag. Jag minns faktiskt inte så mycket kring det praktiska men det var en naturlig fortsättning på samarbetet som hade inletts med vinylen. 



Om jag inte minns helt fel, så nämnde du i en intervju något om det speciella virvel-ljudet på skivan. Vad syftade du på?

Anders: Det är väl rent allmänt ett ganska udda trumsound på just den inspelningen, fast inte nödvändigtvis i någon negativ betydelse. Jag har inget minne av att jag tyckt något om specifikt om virvelljudet, men det är mycket möjligt att jag tyckte det då.


Vart spelade ni i "Korpen Faller"? Var det månne med mytomspunne skivproducenten Dan Swanö eller minns jag fel? vad har du för minnen från inspelningen?

Anders: Precis som 7” EP:n så spelades "Korpen faller" in i Unisound med Dan Swanö, även om det är ett alias för både honom och studion som står skrivet på ”I svält och nöds” omslag. Jag hade hunnit med att göra min studiodebut med Charles Hårfager i samma studio mellan skivorna då vi spelade in låten ”Vandringsled” med ett extra outro till samlings-LP:n ”Really Fast vol 8”. Jag kan inte påstå att jag minns jättemycket från ”Korpen faller”-inspelningen. Jag tror det tog två dagar att spela in och mixa skivan. Det är ju sjukt effektivt. Men vi hade faktiskt gjort ytterligare en inspelning på hemmaplan med några av låtarna så vi kunde materialet. Något som jag minns är att vi fick göra en ”kul grej” mitt i låten ”Jag kommer aldrig”. Det är en ensam trumgrej i mitten innan någon refräng som blev alldeles för slarvigt inspelad och i och med att det var en analog inspelning gick det inte att bara byta ut grejen som man skulle gjort i dag. Lösningen blev att dista skiten ur trummorna just där så försvann slarvet och ersattes med oljud i stället. Så kan man också jobba!



Ingen som kan sin tidiga svenska punkhistoria anno 1990-tal vet att efter "Korpen Faller" så valde Erik Olsson (gitarr) att satsa på "Millencolin". Alla som kan sin "Nasum"-historia vet självklart att ingen mindre än Mieszko Talarczyk tog över gitarren efter Erik Olsson. Hur mycket var Mieszko inblandad i skrivprocessen som skulle leda fram till nästa släpp "Knapra och Fly" (1995)?

Anders: Väldigt mycket. Gitarristskiftet gick väldigt smidigt och gjordes teatraliskt nog mitt i en spelning i Örebro. Sen var det business as usual. Jag tror nog att Mieszko skrev ungefär hälften av låtarna. 


På "Knapra och Fly" så känns det som att ni delvis intagit en ny inriktning vad gäller texterna på skivan. Från att ha varit ganska så nutids-politiska på "Korpen Faller" med teman om t.ex politikers "fallskärmar" och mygel, så framträdde på "Knapra och Fly" texter om medmänniskor med trasiga bakgrunder och utsatthet. Upplever du att det var ett steg framåt och en fördjupning av bandets förmåga att skriva låtar med lite större tyngd?

Anders:  Ja, men det hade mest med att göra med att vi hade blivit äldre och fått mer livserfarenheter och en helt annan kunskap att basera texter kring. Jag tror att jag skrev tre texter och de är ganska deppiga saker om hur ensam och singel jag var då, haha!


Då ni släppte "Knapra och Fly" tänkte jag direkt att tusan vad bra musiker ni var och hur bra producerad skivan var. Många svenska band var, och detta menar jag på största allvar i mina ögon mycket mindre intressanta och mindre musikaliskt begåvade än vad ni var. Kände ni då ni släppt "Knapra och Fly" att nu kanske vi får chansen att på allvar visa vad vi går för, eller var den stora "punkvågen" på 90-talet redan övermättad?

Anders: Mja, när den kom var det ganska töntigt att spela punk på svenska. Visserligen hade Dia Psalma haft något monumentalt genombrott och sålt sjuka mängder med skivor, men det var ju betydligt hetare att spela punk på engelska inspirerat av Epitaph- och Fat Wreck-banden. Vi gillade ju det också och sneglade åt det hållet. Benämningen ”trall” tog vi avstånd från och jag vill hävda att jag aldrig spelat något som gått under den flaggen, men det är ju en personlig bedömningsfråga förstås. Vi hade säkert någon förhoppning om att det kanske skulle lossna, men mest var vi glada över att ha ett album ute och att ha fler låtar att spela live på. 


Vilken låt skulle du lyfta fram som den låt som speglar bandet bäst? Själv tycker jag att "En Plats i Solen" representerar bandet bra då den har det där självklara melodiösa drivet samt även inkluderar Rikards tvärflöjts-solo i mitten av låten. Sedan så kan man inte undgå Mieszko´s lysande gitarrspel och dina rappa trummor på samma nämnda låt. Vilken låt skulle du vilja lyfta fram från "Knapra och Fly" och varför? 

Anders: Svårt att säga vad som speglar bandet bäst. Jag tycker inte att vi hade någon konsekvent stil egentligen, men en ”Knapra och fly”-låt som ändå känns ganska representativ är ”Flickan i himlen” som har ett ganska hårt driv men ändå ett melodiöst anslag, plus att de små metalinfluenserna kommer fram också. Generellt sett har jag lite delade känslor till skivan. Å ena sidan är den bra och fångar en tid i mitt musikaliska liv men å andra sidan känns den lite slarvig och onödigt snabb emellanåt. Jag minns att vi spelade in trummorna över en helg och sedan åkte jag hem för att jobba medan resten av bandet spelade in gitarrer etc i veckan. Jag ringde till studion för att stämma av och när jag hörde musiken genom telefonen blev jag smått chockad över hur stressat snabba vissa låtar var. Jag önskar att det gick att gå tillbaka i tiden och bara justera några smådetaljer här och där.



Jag hade den otroliga turen att få se er live i Motala Folkets Park 1995. Hur många spelningar hade ni under åren som ni var verksamma och finns det några speciella anekdoter från turnernandet med bandet? Spelade ni någonsin utanför Sveriges gränser? 

Anders: Oj, jag har verkligen ingen koll på hur många spelningar Charles Hårfager gjorde genom åren, med eller utan mig. Det gjordes aldrig några regelrätta turnéer utan var mest enstaka spelningar här och där. Ett undantag var en helg då vi åkte ned till Skåne för två konserter i Åstorp och Hässleholm tillsammans med Millencolin. Det var en jävla resa - under den andra dagen i Hässleholm fick vi inbrott i minibussen så att bland annat Mieszkos gitarr blev stulen och när det väl var dags för konsert kom det ingen publik till spelningen. Värsta fiaskot, men ett kul minne. Någon spelning utanför Sverige blev det heller inte. 



Sista givet med bandet kom 1995 med skivan "Orden Inom Mig". Om jag inte minns fel så hade ni även lite gästmusikanter med på skivan. Kan du berätta lite om skivans uppkomst och om hur inspelningsprocessen var?

Anders: Precis som alla andra skivor med Charles Hårfager spelades den in med Dan Swanö som då lämpligt nog hade flyttat till Örebro och hade sin studio centralt upp i ett torn, kan man säga. Åter igen minns jag inte så många detaljer, men det kändes som det var mycket mitt och Mieszkos projekt. Vi lade grunderna ihop och hade skrivit nästan allt på den skivan. Stackars Rickard fick bara med en låt och en annan hamnade på ”Äggröran 2” som den sista Charles Hårfager-låten. På ”Orden inom mig” hade vi ju kortat namnet tillbaka Charles för att komma bort från trallpunkeriet ännu mer. Det var mycket Fat Wreck-meck som gällde då och vi inspirerades friskt av både Propagandhi och Lag Wagon. Mycket meck och småpyssel i låtarna. Sen skrev jag två ”mellantempo”-låtar eller vad man ska kalla det för att göra skivan lite varierad. Den sista låten ”Väsen” skrev vi mer eller mindre i studion som något slags Fireside-inspirerat outro. I den medverkar Dan Swanös polare Anders Måreby med lite cellospel. På några andra ställen hade vi ett par körsångare för att få till schyssta stämmor och Bad Religion-grejer.

"Orden Inom Mig" känns trots det på ytan "svenska svårmodet" som en ganska upplyftande skiva. Kanske för att den fortfarande var melodiös och framförd i hyfsat snabbt tempo precis som föregående skivor. Vad hade ni för ambitioner med skivan och fick skivan den spridning ni hoppats på?

Anders: Texterna är… ja, för min egen del så hade jag läst på Komvux och snodde mer eller mindre Stagnelius ”Vän! I förödelsens stund” rakt av till låten som heter nästan det, och en annan låt är en illa dold kärleksförklaring till en pluggkompis som jag aldrig blev ihop med. Jisses! Och Mieszko knarkade Kent på den här tiden så hans texter är som de är. Ambitioner fanns det, men det hände inte så mycket med skivan. Vi borde avvaktat lite och gjort ett album i stället för en MCD, men vi var ivriga antar jag. Dock måste jag säga att jag är väldigt nöjd med skivan. Den är mer kontrollerad än ”Knapra och fly” och känns betydligt mer originell i jämförelse med andra punkskivor på svenska från den tiden.



Efter att ni släppt "Orden Inom Mig" så blev det ganska så tyst kring bandet och när upplöstes egentligen bandet och varför? Hade det att göra med att du och Mieszko ville ha fullt fokus på "Nasum" som 1995 även släppte EP:n "Industrislaven"? Varför tog sagan om Sveriges mest underskattade punkband slut?

Anders: När vi skulle börja gigga på skivan bröt Rickard handen på något vis och kunde inte spela gitarr. Vi plockade in en kompis till mig som jag spelade med i ett annat band och gjorde spelningar som en kvintett. Magnus Hägerås blev sedan kvar i bandet när vi började skriva nya låtar. Jag och Mieszko var fortsatt kreativa och spottade ut låtar som hade allt mindre med Charles ursprung att göra. Det var inga snabba d-takt-partier alls utan vi hade någon sorts vision av ett Smashing Pumpkins på svenska med inspiration från Dinosaur Jr, Starmarket och andra band som hade ett schysst driv i sin musik. Jag har en kassett någonstans med runt tio låtar som jag, Mieszko och Magnus spelade in i replokalen och det är riktigt bra grejer enligt mig, men det var väl även ganska tydligt att det inte var Charles längre och bandet mer eller mindre självdog då alla hade andra projekt och band att sysselsätta sig med. Jag minns inte att det var något större drama över slutet faktiskt, men det grämer mig en smula att vi aldrig hann spela in de där låtarna på riktigt. 


Efter det att "Nasum" tagit fart och du var sysselsatt med att byta trallpunk mot grindcore under senare delen av 90-talet, vad har du för minnen och reflektioner kring perioden då ni bl.a släppte "World In Turmoil" (1997) och "Inhale/Exhale (1998)"?

Anders:  Ja, jag vill väl börja med att alla de här banden existerade parallellt och jag har svårt att säga vad som egentligen var mitt huvudband då jag spelade olika instrument i dem (utöver Charles och Nasum, dödsmetallbandet Necrony och indiebandet Station Wagon), så det var verkligen inte så att jag gick från ”trall” (gah!) till grind i en handvändning. Men ändå: Tiden då jag och Mieszko ensamma utgjorde Nasum (typ 1995-1998) var kreativa och roliga tider. Jag fick tvinga mig till att lära mig att spela grind på trummor - jag hade ju fram till att Rickard Alriksson klev av varit gitarrist i bandet - och den utmaningen tillsammans med mycket kreativitet gjorde tiden till mycket rolig och minnesvärd. 



Du har även spelat kängpunk i bandet "Krigshot" med bl.a Jallo Lehto (gitarr) och där var även Mieszko med ett tag. Var tanken med "Krigshot" att endast ha det som ett sidoprojekt då du och Jallo hade fullt upp med era andra band, däribland "Meanwhile" och "Nasum"? 

Anders: Jo, det är så det fungerar. Någon kommer med en idé och så blir det ett litet projekt. I det här fallet var det Jallo som frågade mig om jag ville spela lite snabb käng och göra en singel. Så vi gjorde det och tog med Mieszko. Sen gjorde vi ett album och en singel till  och sedan ett till album och ett tredje många år senare. Det var med andra ord ett band som existerade när det behövde existera. Tre spelningar blev det också totalt.



Första givet med dödsmetallbandet "Coldworker" där du även lirade trummor kom 2006. Var det befriande att spela musik igen utan att hela tiden få frågor om "Nasum" och vad som skulle hända efter Mieszkos bortgång? Hur blev bandet "Coldworker" till och vem var det som drog igång projektet?

Anders: Befriande, ja, men de där frågorna försvann inte. Det var det enda folk frågade om. I början av Coldworkers existens utnyttjade vi faktumet att det var ”Anders från Nasums nya band”, men när det fortsatte att tjatas om Nasum i Coldworker-sammanhang år efter år trots att vi ändå gjorde tre album och var vårt eget band så blev det ganska trist. Hur som helst: Bandet kom till från två håll. Jag hade blivit kontaktad av en lokal basist som jag inte kände som ville ha hjälp med trummor till en inspelning han ville göra. Samtidigt hade jag uttryckt en önskan om att starta ett nytt band via bloggen på nasum.com som jag skrev i ganska flitigt och fick kontakt med en gitarrist jag kände lite grand. Det blev naturligt att sammanstråla och provspela lite och vips hade vi ett nytt band. Det var i februari 2006. Under de följande månaderna hittade vi en gitarrist till och sedan en sångare och redan i juni spelade vi in vår första skiva. Kreativa tider!


Vilka andra band har du spelat med och vad är din status vad gäller band/projekt år 2017?

Anders: Coldworker höll på fram till sommaren 2013 då vi gjorde en avslutande spelning på Obscene Extreme-festivalen i Tjeckien. Vi hann som sagt göra tre album men det lossnade aldrig riktigt för bandet. Vi bommade möjligheterna till några längre turnéer och fick inte ut vårt namn ordentligt. Vissa i bandet tröttnade och ville att vi skulle ta en paus, men det var samtidigt tydligt att pausen skulle bli för gott så vi la ned. Ett halvår senare tog jag upp tråden med Oskar (bas) och Joel (sång) igen tillsammans med en ny gitarrist och det var grunden till det som våren 2014 blev mitt nuvarande band Axis of Despair, som blev komplett när Kristofer Jankarls ersatte den första gitarristen. Vi har gjort två inspelningar där den första resulterade i två 7” EP:s och den andra som mixas just nu ska bli ett album och något mer. Jag och Kristofer har även ett litet Krigshot-liknande sidoäventyr som heter Proteststorm som än så länge enbart existerat under några dagar julen 2015 då vi skrev tio låtar och spelade in en 7” EP. Det är status. Jag skulle gärna ha det som på 90-talet igen med en massa olika musikaliska projekt att vara kreativ i, men jag lever ett annat liv nu.


Till sist både du, jag och Mieszko var inne i "tidningsbranschen" under 90-talet med s.k fanzines (egengjorda ofta svart/vitt-kopierade tidningar). Du hade ett zine vid namn "Hymer" om jag inte minns helt fel. Mieszko hade sitt "Scenkross" och jag hade "Skrota Zinet". Idag med Internet så finns det en hel uppsjö av "Webzines" och "Youtube-kanaler". Vad minns du från den tiden vad gäller zines och DIY-kulturen inom punk och metal-genren?

Anders: Hymen, hette det. Ja, fanzinetiden minns jag med extremt mycket värme. Det var en riktigt kul tid när jag lyssnade på musik på ett helt annat sätt och kände mig extremt kreativ. Det lustiga är att den här jakten efter det senaste som pågår i dag inte alls existerade då. Det kunde dröja månader/halvår/år (!) mellan utgåvorna men ändå kändes det fräscht och roligt att läsa fanzines. Jag kan sakna den tiden av många olika anledningar.  

Stort tack Anders för intervjun! Lycka till med alla framtida projekt!

För mer info:


Kommentarer

  1. Charles! Har återupptäckt dom på sistone. Sorgens Labyrint än rätt perfekt!

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

IEM-TAPING

TAPING INTERVIEW – SCOTT HELLER – 2019

ICIT WEBZINE